Ta bort psykoterapin från psykologutbildningen!

Innan några av mina kollegor psykologer, eller ännu troligare någon psykoterapeut får en hjärnblödning, låt mig förklara rubriken. Jag menar inte att psykoterapi som teori och som metod innehållsmässigt ska bort från psykologutbildningen. Den är viktig och behövs. Nej, det här rör något annat, de nationella examensmålen

Psykologprogrammet, såsom alla andra universitetsutbildningar är målstyrda och inte innehållsstyrda. Det innebär att det för Psykologexamen finns ett antal nationella examensmål som skall uppfyllas för att studenten ska kunna ta ut en examen som psykolog. Det är sedan upp till lärosätet att bestämma innehållet i utbildning med hänsyn tagen till att den ska möjliggöra för studenten att uppfylla examensmålen.

För psykologexamen finns det två mål som är problematiska, inte var och ett för sig, men i förhållande till varandra, nämligen att studenten skall:

• visa fördjupad förmåga att bedriva psykologisk behandling,

• visa förmåga att under handledning bedriva psykoterapi.

Detta är problematiskt ur ett antal hänseenden.

Ett av dessa problem är definitionen. Vad är psykologisk behandling och vad är psykoterapi? Universitetskanslerämbetet, som sätter de nationella målen samt beviljar examensrätt har ingen definition, och inte heller Socialstyrelsen som utfärdar legitimation åt såväl psykologer som psykoterapeuter. Det närmaste en definition jag fått vid en direkt förfrågan, är från Socialstyrelsen. De hänvisar till sin informationssida om utbildningsgången till psykoterapeut, men de säger också uttalat att de inte har någon definition.  Om inte de två myndigheter som är inblandade i psykologens utbildning och som yrkesverksam har någon definition, vem ska då bestämma vad skillnaden mellan de två begreppen är?

Kopplat till definitionen är också frågan om det finns någon inbördes ranking? Inte heller i denna fråga finns det något enkelt svar. En del hävdar att psykoterapi är något överordnat annan psykologisk behandling. Argumenten för detta är dock snarast historiska än något annat. I själva verket saknas argument i sakfrågan. Andra hävdar att psykologisk behandling skall ses som ett paraplybegrepp för olika psykologiska interventioner där psykoterapi är att betrakta som en specifik intervention eller metod.

Ytterligare en problematik är formuleringen av de båda målen. När det gäller psykologisk behandlingen ska studenten kunna visa ”fördjupad förmåga att bedriva” den. När det gäller psykoterapi ska studenten bara visa på ”förmåga att under handledning” bedriva sådan. I mina ögon skulle detta innebära att psykologutbildningen skulle behöva lägga mycket större resurser på att ge studenten möjlighet att bedriva psykologisk behandling än vad som lägga på att utbilda i psykoterapi, OM nu begreppen är ömsesidigt uteslutande. Ska man kunna uppvisa fördjupad förmåga (och får man anta, utan handledning) kring något bör det rimligtvis övas och examineras i större omfattning än det som man bara behöver visa att man kan göra under handledning, I dag tränas psykoterapi extensivt, men psykologisk behandling (icke psykoterapi) ytterst sparsamt.

Problematiken med detta uppmärksammades i den utvärdering av psykologprogrammen som Universitetskanslerämbetet gjorde 2011-12. I denna valde man att inte göra någon skillnad på de två målen. Man kunde helt enkelt inte skilja dem åt, och därför betraktades de som ett.

Totalt talar detta för att de nationella målen, generellt, men specifikt avseende de två mål som nämnts ovan är inte funktionella i nuvarande form.

Det är angeläget att det sker en översyn av de nationella målen för Psykologexamen, inte minst i ljuset av att det pågår diskussioner (om än tämligen avsomnade) om en ny psykoterapeututbildning.

Mitt förslag:

Det enklaste sättet att angripa frågan om de mål som nämns i detta inlägg, är att helt enkelt anamma synen på psykologisk behandling som ett överordnat begrepp under vilket metoden psykoterapi inplaceras, där en definition av begreppet kan vara:

”Psykologisk behandling är behandling som vilar på psykologiska teorier och utvärderas med psykologiska metoder"

Då skulle målet om psykoterapi helt enkelt kunna tas bort. Genom att studenten ska visa ”fördjupad förmåga att bedriva psykologisk behandling” får man anse att det övertriumfar att bedriva en specifik metod under handledning.

Då psykologexamen är legitimationsgrundande och efter 12 månaders sk PTP-tjänstgöring kan psykologen erhålla legitimation finns det dessutom mekanismer för att säkerställa behovet av handledning. I legitimationen, samt i etiska riktlinjer för psykologer, ligger en skyldighet, men också en rättighet, att själv avgöra då man är i behov av fortsatt utbildning, stöd och handledning. Det bör rimligtvis gälla all form av psykologisk behandling, även psykoterapi.