Skip to main content

Omgiven av fyra färger – bara för färgblinda? Del 5: ”Follow the (colour of) money”

Pressmeddelande   •   Aug 12, 2018 20:00 CEST

Även om Thomas Erikson och hans förlag tjänat stora pengar på ”Omgiven av idioter”, är det inte de som är de största vinnarna på färglåde-hypen. Den ekonomiska industrin kring DISC och de fyra färgerna är så mycket större än boken. Denna del av min bloggserie handlar om vart pengarna går och var pengarna kommer ifrån.

Sverigerättigheterna för DISC-modellen innehas av Institutet för personlig utveckling (IPU), ett företag som har fyra anställda och som under det brutna räkenskapsåret 2017 gjorde ett rörelseresultat på 2,9 mkr och de senaste tre åren har man gett delägarna en aktieutdelning på strax under 1 miljon kronor per år.

Jag är den första att gratulera till ett framgångsrikt företag,

Den psykologiska industrin med tester, utbildningar, rekryteringsmodeller etc, bygger inte sällan på att man skapar en produkt, alternativt köper/ges nationella rättigheter till en befintlig, och därefter bygger upp ett nätverk som säljer produkten till slutkunden.

Ofta bygger detta på att rättighetsinnehavaren skapar en certifieringsmodell, exempelvis genom en dyr kurs i flera steg, som den som vill använda instrumentet måste gå. När deltagaren fått sitt ”certifikat” kan denne använda (läs köpa) instrumentet från rättighetsinnehavaren och sälja vidare till slutkund. I vissa sammanhang, bland annat inom coachingvärlden, kan man även köpa rättigheten att få genomföra certifieringsutbildningar av rättighetsinnehavaren. Då kan den certifierade antingen bedriva kurser för andra företagare inom branschen, eller utbilda HR-personal på företag och organisationer (mer om detta längre ned). Det så kallade ”certifikatet” ger sken av att innehavaren besitter en viss kompetens, men det finns långt ifrån alltid några förkunskapskrav på kursdeltagaren. Dessutom finns det sällan någon insyn i hur man kunskapskontrollerar, eller om det som lärs ut på kurserna faktiskt har någon grund i vetenskap.

(Den som vill läsa en lite mer om hur man skapar och säljer en psykologisk skitprodukt kan läsa HÄR)

Inte sällan tar detta system pyramidspelsliknande uttryck, där man förväntas rekrytera och utbilda andra och där delar av inkomsten letar sig upp till toppen av pyramiden, det vill säga rättighetsinnehavarna. Huruvida det fungerar så i DISC-sammanhang vet jag dock inte.

Detta sätt att bedriva företag med certifieringar och licenser är inget ovanligt, och inte något fel i sig. Det är snarare en väldigt framgångsrik modell. Det finns dock saker som skiljer bland annat DISC-industrin från de flesta andra som marknadsför tester som säger sig kunna förklara oss människor och predicera vårt beteende och våra relationer, och något man delar med andra pseudovetenskapliga modeller som exempelvis ”kommunikologi

Bristen på öppenhet.

De flesta andra producenter låter sig granskas och utvärderas av oberoende parter. Sådana är till exempel Det Norske Veritas och Stiftelsen för Tillämpad Psykologi. Andra producenter låter dessutom forskare bedriva forskning på sina instrument allt för att kunna utvärdera och utveckla dem. Men inte DISC-industrin. De väljer att inte släppa ut sina instrument för objektiv granskning, utan förväntar sig på att vi köpare ska lita på deras ord att de fungerar.

Det har de såklart all rätt att göra, men då får de räkna med att bli misstänkliggjorda på samma sätt som vi skulle reagera om exempelvis Volvo inte skulle låta sina bilar säkerhetstestas av Euro NCAP.

Utöver Thomas Erikson och hans förlag, så har sålunda IPU mycket att tjäna på att Eriksons böcker säljer bra och att Eriksons föreläsningar drar fulla hus. Hur de ekonomiska sambanden mellan Erikson och IPU ser ut, om de ens finns, har jag ingen aning om. Men visst finns det anledning att tro att man på IPU jublar högt nu när Erikson i dagarna kommer ut med en ny bok, som denna gång vänder sig explicit till arbetslivet, just den marknad dit IPU riktar sina produkter.

Vem betalar?

Den stora frågan blir vem som betalar kalaset. När det gäller Erikssons böcker så är det till största delen privatpersoner som söker en underhållande bok. Men när det gäller utbildningar och instrument som bygger på DISC-modellen är det företag och offentliga verksamheter som betalar. Privata företag gör naturligtvis vad de vill med sina pengar, men när det kommer till offentliga verksamheter som finansierar sina DISC-inköp med skattepengar, ja då tycker jag att det finns en del frågor att ställa.

Huvudfrågan blir såklart om vi skattebetalare ska acceptera att skattepengar används till en modell som inte har vetenskapligt stöd, där instrumenten inte är granskade och där modellen används till sådant de inte ska, och att som en följd av detta fattas en rad beslut som påverkar såväl anställda som organisationen.

Nej såklart inte, men hur kommer det sig då att detta görs? Ja, en anledning är såklart affärsmodellen. Om DISC-konsulten lyckas sälja in en kurs till ”DISC-certifierad” till en HR-specialist på Kommunen X, så ökar möjligheten att denne köper in just det specifika testet. Dessutom kan denne internutbilda sina kollegor och så kommer dessa att köpa in testen eller föreläsningen till sina avdelningar, och så vidare. Har dessutom många läst en underhållande bok, byggt på anekdotisk bevisföring där man tycker sig få världen förklarad, jag då ligger vägen öppen att sälja in modeller och instrument till väldigt många.

Det saknas generellt kritisk beställningskompetens när det gäller psykologiska produkter i offentlig verksamhet och det saknas rutiner för hur man såväl upphandlar som utvärderar/granskar de produkter som marknadsförs hårt på HR-marknaden. Men så här skulle man kunna göra:


1. Utbilda chefer/beställare/HR.

Det finns idag för liten kunskap inom fältet för att kunna göra en selektion mellan olika produkter som finns på marknaden. Det finns inte heller tillräcklig kompetens att göra en bedömning av den vetenskapliga evidensen hos produkten.

2. Ställ krav på vetenskaplighet och transparens i anbudsunderlagen och anbudsutvärderingen

Inom ramen för Lagen om offentlig upphandling finns möjligheten att ställa krav på vetenskapliga principer och transparens. Det är tämligen enkelt att kräva av leverantören att ange tillräckligt mycket den vetenskapliga bakgrunden bakom en tjänst eller metod för att sålla bort de värsta exemplen. Även vid anbudsvärdering går det att uppvärdera anbud som kan visa på stark vetenskaplig evidens eller metodologi för sin tjänst/metod.

3. Ställ krav även vid direktupphandling.

Många av de pseudovetenskapliga tjänsterna och metoderna som köps för skattepengar sker genom direktupphandling, åtminstone inledningsvis. Därför bör varje offentlig instans upprätta en checklista med vetenskapliga/transparens skall- och börkrav vid direktupphandling. På detta sätt minskar man risken avsevärt för att en leverantör får in foten med sin pseudovetenskapliga metod eller tjänst.

4. Tag hjälp.

Det kan vara en klok åtgärd att köpa in nödvändig vetenskaplig kunskap både alla former av inköp av psykologiska produkter. Det är en klok investering som hindrar att notan i såväl likvida medel som för felrekryteringar, misslyckade rehabiliteringar, problemskapande grupputvecklingsinsatser med mera, blir mångdubbelt större.

5. Ställ krav på jävsredogörelser av inköpare.

HR-branschen och den psykologiska produktbranschen ligger nära varandra och inte sällan känner såväl säljare som köpare varandra väl. (De kan ha gått samma certifieringsutbildning etc…). Därför förekommer en hel del kompisaffärer där granskningen av produkten inte är det viktigaste.

6. Medial granskning

En ökad medial granskning av skattefinansierade inköp av psykologiska skitprodukter behövs. Det skulle sannolikt få inköpare att höja sin nivå av kritisk blick ett snäpp eller två.

En bra början skulle kunna vara att börja titta på vilka kommuner, myndigheter etc som tänker skicka sin personal på Thomas Eriksons öppna föreläsningar i höst och ställa frågorna:

  • Vilket är skälet till att ni valt just den föreläsningen? (för det borde finns ett vettigt skäl, kan man tycka?
  • Vilka föreläsningar valde ni bort? (för visst borde man tittat på vilka behov verksamheten haft och valt en föreläsning baserade på dessa?)
  • Vad räknar ni med att personalen kommer att kunna ta med sig till verksamheten? (för tanken är väl att de nya kunskapen ska användas?)
  • Konterar ni detta som personalvård eller som kompetensutveckling? (Är det personalvård, kan det väl vara ok, men någon kompetensutveckling är det banne mig inte!)

_________________________________

Problemet med psykologiska skitprodukter är alltså avsevärt mycket större än att bara omfatta DISC och ”Omgiven av idioter”. Det finns en mängd produkter och tjänster ute på marknaden som marknadsförs hårt och köps utan någon kritisk granskning. DISC och ”Omgiven av idioter” representerar dock de flesta av de olika problem som följer med en psykologisk skitprodukt, oavsett om det är en bok, ett test, en kurs eller en föreläsning:

  • Produkten konstrueras och säljs av personer utan utbildning.
  • Produkten har ingen förankring i vetenskap, men marknadsförs så.
  • Produkten är inte utprovad för de ändamål den används.
  • Produkten är inte utvärderad 
  • Produktens psykometriska egenskaper tillgängliggörs inte
  • Produkten köps baserat på att den är omtalad, inte baserat på att den visat sig fungera.

Listan kan göras längre…..


Det är dags att på allvar ta tag i frågan om pseudovetenskap i samhället. Det finns tillräckligt med etablerad kunskap, baserat på vetenskapliga principer, för att undvika att psykologiska skitprodukter ska finansieras av skattepengar.

Fotnot 1:

Det är tydligt att diskussionen om DISC och Omgiven av idioter skapat lite nervositet hos en del konsulter. Noterar att några namnkunnig föreläsare/konsulter snabbt varit ute på sociala medier och tydliggjort att de visserligen använder sig av färger, men inte av Marstons teorier

Fotnot 2:

Jag har fått enormt mycket mail, kommentarer och annan respons kring min bloggserie. Jag uppskattar verkligen alla fina ord, och även den konstruktiva kritik och andra synpunkter jag fått. Jag har även fått många frågor kring test, psykologi, specifika företag inom det psykologiska konsultområdet, utbildningar och frågor kring kvalité inom området. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att svara på allt ännu, men jag ska försök att hinna i kapp så snart som möjligt. Jag kommer dock inte att rekommendera specifika tester. Jag vill även fortsättningsvis hålla mig så neutral som möjligt i förhållande till leverantörer.

Jag kommer gärna med rekommendationer hur ni ska gå till väga för att bedöma olika leverantörer, utbildningar, tester och andra psykologiska tjänster, så ni är välkomna att fortsätta höra av er.

Ni når mig på mattias@aplato.se eller på 070-3154078. Ni hittar såklart igen mig på Linkedin och andra sociala medier också.

___________________________________________________________________________

Mattias Lundberg är Leg, Psykolog, Leg Psykoterapeut, Docent i Psykologi vid Umeå Universitet, Författare, Föreläsare och Moderator. 

Mattias Lundberg är en flitig samhällsdebattör med särskilt intresse för psykologin i politiken. Mattias Lundberg beskrivs ofta som en psykolog med förmåga att förklara psykologi på ett enkelt sätt och han anlitas ofta därför av såväl media som företag.

Mattias är författare till bland andra: Den Lyckliga Pessimisten & Det är sant - det stod ju i tidningen
____________________________________________________________________________

Mattias Lundberg is a licensed psychologist, associate professor at Umeå university, public speaker and author.