Björnförekomst påverkar vargens jakt på älg

I Skandinavien har både vargens och björnens predation (dödande av bytesdjur) på älg undersökts noggrant i flera olika studier. Gemensamt för dessa studier är att de hittills har genomförts i för arterna skilda områden, dvs där dessa båda arter inte har påverkats av varandras närvaro. I en ny studie från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) analyseras data från områden i både Skandinavien (nordöstra Dalarna och nordvästra Gävleborgs län) och Nordamerika (Yellowstone nationalpark) där både varg och björn lever sida vid sida.

– Vi ville utvärdera om, och i så fall hur, vargens predation på älg påverkades av närvaron av andra stora rovdjur, i detta fall björn, säger Håkan Sand som är ansvarig för vargforskningsprojektet Skandulv vid Grimsö forskningsstation, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).

– Eftersom björn ofta tycks kunna ta över och lägga beslag på älgar som är slagna av varg och därmed hindra vargarna från att nyttja dessa bytesdjur förväntade vi oss att vargar som lever i områden med björnförekomst skulle tvingas slå älgar oftare för att tillgodose sitt födobehov jämfört med vargar i björnfria områden, säger Håkan Sand.

Förvånande nog visade våra resultat det motsatta förhållandet. Det tog 28 procent längre tid för vargarna att döda en älg i områden med björn under tidig sommar i Skandinavien. Samma mönster kunde även påvisas under sommarperioden i Yellowstone där vargslagna kronhjortar (wapiti) som besöktes av björn resulterade i att det tog i genomsnitt 14 procent längre tid till att nästa hjort dödades av samma vargflock jämfört med vargslagna kronhjortar som inte besöktes av björn.

Studier av varg i dessa båda ekosystem visar att vargens predationstakt på älg delvis beror på förekomsten av björn. Den bakomliggande förklaringen till dessa resultat är ännu inte klarlagd.

En möjlighet är att björnen genom att lägga beslag på vargslagna älgar fördröjer att vargarna lämnar platsen för att söka efter nästa bytesdjur, jämfört med om de hade fått konsumera bytet i lugn och ro. En alternativ förklaring kan vara att det i områden med både varg och björn uppstår ett hårt jakttryck på älgkalvar vilket i sin tur medför att det därmed finns relativt sett färre kalvar per älgko jämfört med områden som bara har varg. Eftersom älgkalvar är vargarnas vanligaste bytesdjur tvingas vargarna söka under en längre tid för att hitta nästa älgkalv.

– Vi arbetar för fullt med att undersöka vilken av dessa två förklaringar som är mest trolig, säger Aimee Tallian från Utah State University som har varit den ledande amerikanska forskaren i denna studie.

I artikeln, Competition between apex predators? Brown bears decrease wolf kill rate on two continents medverkar SLU-forskarna Håkan Sand och Camilla Wikenros vid Institutionen för ekologi, Grimsö forskningsstation, och Jonas Kindberg vid Institutionen för vilt, fisk och miljö, Umeå.

Länk till artikeln:

http://rspb.royalsocietypublishing.org/content/284/1848/20162368

Kontaktperson:

Håkan Sand, SLU, hakan.sand@slu.se tel 0581-697324

Camilla Wikenros, SLU, camilla.wikenros@slu.setel 0581-697344