Ett tack till er föräldrar

Oron, stressen och det otroliga ansvaret ni bär. Det är något som ni alla delar och något som ni ska ha en enorm eloge för att ni hanterar så bra. Ni föräldrar som har barn med sjukdomar, diagnoser eller som på ett eller annat sätt är i behov av något utöver det “normala”, ni behöver en extra hyllning.

Som dotter med diabetes har jag efter en lång tid med min sjukdom insett vilket otroligt arbete ni gör. Det är svårt att se det då, just i stunden. Mycket på grund av åldern. Många är vi för unga för att förstå vad ni ger upp för oss barn. Jag förstod inte vilket ansvar jag som diabetiker egentligen hade för mitt välmående förrän jag blev äldre och skulle klara mig alltmer på egen hand. Som 5-åring låg det ansvaret inte på mig. Det låg mestadels på mina föräldrar. Blodsocker ska kontrolleras, måltider ska förberedas, kolhydrater ska räknas och insulin ska doseras. Inte nog med det praktiska men det stöd och den kärlek ni ger betyder mer än ni kan förstå. Utöver detta finns det samtidigt en oro hos er som verkar vara något bortom min världsbild. Kanske kommer jag att förstå om jag själv får barn.

Ni har ett enormt ansvar, inte bara över era barn men vid vissa tillfällen även för människor runtomkring. Jag tänker på de stunder när ansvaret över ert barn för en stund läggs över på någon annan. Ni kan omöjligt vara ett plåster och vill inte heller begränsa oss. Ni vill vara tillmötesgående och öppna till det mesta vi vill göra, det ska inte finnas några hinder. Det innebär att ni ibland måste lägga över ansvaret på någon annan som kanske är helt ovetande om vad diabetes innebär eller hur den bör hanteras. Trots det ser ni till att det fungerar. Ni säkerställer att personen vet om signalerna för en hypoglykemi, att blodsockret mäts vid måltid och att insulinet doseras. Som barn är det här så otroligt betydelsefullt och även om det är desto svårare för er föräldrar så får vi för en stund känna oss mindre sjuka och leva som alla andra, tack för att ni ger oss den friheten!

På nätterna är det ni som ställer klockan för att kontrollera att blodsockret på ert hittills sovande barn inte sjunkit eller stigit under tiden ni inte haft uppsikt. Visar mätaren mot förmodan ett för lågt värde är det ert ansvar att tillföra kolhydrater i rätt mängd för att korrigera. Därefter ställs klockan igen för att kontrollera att korrigeringen blivit rätt och att blodsockret inte stuckit iväg alltför högt. Kunde ni somna om under den här timmen? Eller hölls ni vakna av oro? Varje natt... året om…

Morgonen därpå ringer klockan och ni förbereder frukost, väcker ert barn och ser till att väskan är packad med mätare, insulin, något blodsockerhöjande och hoppas på att blodsockret inte ska drabbas alltför illa utav nattens aktivitet. Under dagen är vi i händerna av skolpersonal och ni har inte längre kontroll. Jag vill rikta ett tack till alla er föräldrar där ute. Tack för allt ni ger upp för oss barn och vårt välmående, för all energi och tid ni lägger ner på att vi ska få det så enkelt som möjligt och leva ett liv som vem som helst. Vi ger er inte uppskattningen där och då och kanske gör det låga blodsockret att vi beter oss rätt illa vissa stunder. Hur jobbigt och svårt det än är så ska ni veta att vi uppskattar allt ni gör och är evigt tacksamma för det. *det här inlägget är skrivet liksom alla andra, utifrån mina egna erfarenheter. Det utgår ifrån hur mina föräldrar behandlat mig och tagit sig an min diabetes. Detta kan självklart skilja sig mellan diabetiker och dess anhöriga.

Nathalie

Nathalie Lindén har haft typ 1-diabetes sedan 4 års ålder och delar med sig av sina erfarenheter som diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.