Livet upp och ner

Hej, Anna heter jag och lever med ett barn som är 8 år och har Diabetes typ 1. Jag är snart 46 år ung med 3 egna barn 8, 15 och 20 år gamla. Lever sedan 4 år tillbaka i en bonusfamilj med 2 st bonusbarn på 9 och 19 år. Man kan säga livet är fullt av utmaningar med 5 st barn att hålla reda på. 1 ex man med ny familj och sambons 2 barn med sina 2 st ex partners och deras nya partners och barn, livet är inte så enkelt alla gånger kan man säga.

Från ena dagen till den andra förändrades allas våras liv, min yngsta son fick diagnosen Diabetes typ 1. Ingen föraning, ingen aning om någonting. Förstod att det var någonting fel och jag hade en dålig känsla i kroppen. Min son började plötsligt kissa i sängen, vilket inte har skett sedan han slutade med blöja. Min första tanke var att han mådde dåligt psykiskt av allt runtomkring, familjesituation, skola, ja vad som helst, men inte diabetes.

Jag ringde skolsyster och förklarade situationen och bad om råd. Rekommendationen efter att ha vägt och mätt och pratat med sonen var att åka o lämna urin- och blodprov på närmaste vårdcentral. Ja det var ju inte så svårt, gjorde det direkt dagen efter. Han fick kissa 2 ggr till innan dom trodde på hans socker i urinen och sen blev det ilfart till akuten. Shit! vad är det som händer? Törsten som ökade och toalettbesöken som blev allt tätare. Han var ett trött och glåmigt barn.

Sitter där på akuten och dom sätter in nålar i båda armarna, jag undrar fortfarande vad som händer. Vi skulle ju bara lämna ett blodprov? Han har diabetes, sägs det. Kan bara inte förstå. Vad är det? han kan aldrig mer äta socker är min första tanke. Så himla naiv jag var, så otroligt okunnig.

Dryga 38 mmol/l i blodsocker hade han när vi lades in, och vi kom in i god tid. Jag är tacksam när man hör hur dåliga andra barn har varit och fått ligga med dropp och varit dödssjuka. Vi mådde ju bra, eller ok trodde jag. Allt är svårt att smälta och vi ligger där på sjukan och vi tror att vi ska åka hem bara det löst sig, vi kommer hem i morgon. Nej ni kommer inte hem i morgon, din son har en livslång autoimmun sjukdom. Ni kommer vara kvar här tills ni klarar av att sköta det själva. Vad fasiken menar dom? Det kan bara inte gå in.

Vi blir kvar en dryg vecka med fullt schema varje dag. Sömnlösa nätter med sprutor varannan timme, blodprov hela tiden och beräkning av allt han äter. Läkare, sköterskor, dietister och kuratorer kommer och går, vi går knappt ut ur rummet. Ligger där i sängen på natten och lyssnar på hans andetag och undrar hur han mår. Sådan sjuk ångest. Hur ska livet bli nu? ska han dö?

Min son, den starkaste av oss alla tror jag, tar sin första spruta själv efter dag 2. Han bara gör, bara accepterar. Förstår inte att det här är för resten av livet. Vi utbildas, leker och våndas. Värdena går upp och ner som en berg och dalbana. Första dagen på permission då vi ska försöka att klara oss själva blir en lekpark i närheten. Ska vi våga äta något? sprutorna med i väskan, dextrosolen med som han tycker smakar illa.

Detta var 2 månader sedan. Tiden går fort och sjukdomen är kvar. Vi kommer aldrig mer bli som förut. Vi kommer aldrig bli friska igen. Däremot så har vi hittat en vardag så gott det går, tillbaka till skolan, tillbaka till fotbollen och livet som var innan. Men allt är annorlunda.

Insåg på sjukhusets lekterapi när vi träffade andra familjer i samma situation, hur viktigt det är att man delar med sig av sina erfarenheter. Hur viktigt det är för barnen att träffa likasinnade i samma situation, att inte känna sig annorlunda.

Det här är bara början på vårt äventyr med diabetes typ 1, följ med oss framåt så kanske vi kan sprida mer kunskap och erfarenheter i ämnet. Det är viktigt att dela med sig.

Hälsningar

Anna med son.

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.