Livet upp och ner del 10

Tänker ofta på att jag känner mig så himla negativ och bara pratar om jobbiga saker. Normalt sett så försöker jag se positivt på saker som händer och försöka göra det bästa av det, inte älta utan försöka hitta möjligheter istället. Jag kan nog säga att jag gör det i diabetesen också men det är svårt, jag kan inte hitta något positivt alls i det. Finns det något positivt med diabetes? Jag kan liksom inte hitta något bra.

Skulle vara att vi alla runt om kring då också har blivit sundare och mer medvetna kring kosten. Alla äter bättre och rör på sig mera. I övrigt så är det bara en jäkla sjukdom som gnager i mig dygnet runt. Önskar så mycket att något geni kunde hitta lösningen så att man kunde bli frisk. Allas dåliga kommentarer eller naiva åsikter gör mig arg. Människor som inte vet eller kan någonting om diabetes 1. Det kommer ofta plumpa och tråkiga kommentarer, det är så frustrerande! Kan tom komma kommentarer från folk med diabetes som känns direkt elakt. Alla människor är olika och sjukdomen ter sig olika hos alla människor. Alla diabetiker har sina egna problem. Detta ska min son tackla varje dag och ändå må bra och känna sig som alla andra, lika mycket värd och inte speciell på ett dåligt sätt.

Jag har på sista tiden börjat inse att jag inte har bearbetat det här. Jag har bara kört på och inte tänkt så mycket på mig själv utan bara fokuserat på min son. Det börjar komma ikapp mig nu känner jag, vet inte om det hänger ihop med att man numer är så himla trött hela tiden på grund av all sömnbrist. Jag känner mig rädd för framtiden, hur kommer hans liv att bli? Tänker ofta på hur det kommer att bli när han blir äldre, tonårs revolt mm. Har ju hört många historier kring barn som har slutat att ta sitt insulin för att dom inte vill vara annorlunda. Dom har mått uselt men struntat i det ändå. En del har smugit med sin sjukdom, gått på toaletten och gömt sig, väntat till dom kommit hem mm, det känns inte bra.

Jag träffade i veckan en kurator som arbetar med anhöriga till barn med en kronisk dödlig sjukdom. Det var som att bara allt vällde ur mig, alla mina tankar och min rädsla om vad som kan hända. Känns skönt att dela med sig av sina känslor till någon som inte dömer. Vad jag med all säkerhet vet är att det kommer att hända komplikationer under tidens gång, vad jag inte vet är hur allvarligt det kommer att bli. Vi har ännu varit förskonade med att han inte har blivit sjuk eller magsjuk, vilket jag har hört ska vara lika med sjukhusvistelse. Magsjuka är visst bland det värsta en diabetiker kan vara med om. Det känns otroligt stressande såhär på hösten då alla influensor och magsjukor kommer. För några dagar sedan klagade han på magont och illamående, då tänkte jag att nu är det dags, men vi klarade oss den här gången, tack och lov för det. Men som sagt det är bara en tidsfråga. Det känns som om man alltid är på sin vakt och vakar, vilket man också är, alltid förberedd på det värsta.

Älskar stunderna då allt är lugnt och skönt, som när sonen och sambon sitter och spelar Fifa. Njuter av deras prat och skratt och kan för en stund glömma allt jobbigt som diabetesen innebär. Ibland är livet som innan om än bara för en kort stund.

Anna

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.