Nya insikter om de Langerhanska öarna: En väg mot bättre diabetesvård

Forskning kring de Langerhanska öarna har blivit en central del i förståelsen av diabetes och dess behandling. Dessa öar, som spelar en avgörande roll för hormonutsöndringen, är fortfarande föremål för intensiv forskning och debatt. En nyligen genomförd studie har väckt frågor om den mänskliga öarnas struktur och hur den skiljer sig från den välkända mantelkärnstrukturen (M-C) hos gnagare.

En ny studie belyser vikten av att förstå de strukturella förändringarna i bukspottkörteln hos vuxna med typ 1-diabetes. Genom att undersöka öarnas arkitektur har forskare kunnat identifiera potentiella vägar för att förbättra livskvaliteten för dem som lever med denna sjukdom. Denna forskning ger inte bara insikter om sjukdomen, utan erbjuder också hopp för framtida behandlingar.
Genom att förstå hur öarnas struktur förändras hos personer med typ 1-diabetes kan vi börja utveckla mer skräddarsydda och effektiva behandlingar.

Bukspottkörteln innehåller små kluster av celler som kallas Langerhanska öar, vilka spelar en avgörande roll för att kontrollera blodsockret. Dessa öar inkluderar olika typer av hormonproducerande celler, såsom insulinproducerande betaceller. Hos djur som möss är dessa celler arrangerade i ett specifikt mönster, med betaceller i mitten och andra celltyper runtomkring – en struktur som kallas "mantelkärna".

Forskare har debatterat om samma mönster finns i mänskliga öar, och om det förändras hos personer med typ 1-diabetes, en sjukdom där immunförsvaret attackerar betaceller.

I denna studie använde forskare avancerad avbildning och datoranalys för att studera över 250 000 celler från mer än 3 500 öar tagna från personer med och utan typ 1-diabetes. De utvecklade ett nytt datorprogram som automatiskt identifierar varje cells typ och position inom öarna.

Resultaten visade starka bevis för att mänskliga öar följer en liknande mantelkärnestruktur som ses hos djur. Detta mönster fanns fortfarande kvar även hos personer med nyligen debuterad typ 1-diabetes. Andra förändringar – såsom skillnader i östorlek och andelen betaceller – observerades dock mellan friska individer och personer med diabetes.

Denna forskning ger nya insikter i hur mänskliga öar är organiserade och visar att den grundläggande arkitekturen bevaras även vid tidig typ 1-diabetes. Verktygen som utvecklats i denna studie skulle kunna bidra till att förbättra framtida forskning om diabetes, ötransplantation och regenerativ medicin.

Nicolás Verschueren van Rees - Peter Ashwin - Conor McMullan - Lars Krogvold - Knut Dahl-Jørgensen - Noel G. Morgan - Pia Leete - Kyle C. A. Wedgwood

Källa: Diabetologi
https://doi.org/10.1007/s00125-025-06376-9