Dr Caroline Miranda Larsen har tilldelats ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor

Dr Caroline Miranda Larsen vid Göteborgs universitet har fått ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor av oss på Diabetes Wellness Sverige för sitt projekt ”DEPTH-Delta-cell Exploration of Proteome and Therapeutic Potential”.

Vårt syfte på stiftelsen Diabetes Wellness Sverige är att öka allmänhetens kunskaper om diabetes och att ge olika typer av stöd till diabetiker i väntan på ett fungerande botemedel samt att stödja forskningen kring diabetes. Project Grant är ett forskningsanslag som delas ut till forskningsprojekt relaterade till både typ 1- och typ 2-diabetes där stiftelsen ser störst förutsättningar för att komma ett steg närmare en lösning kring gåtan diabetes.
Dr Caroline Miranda Larsen arbetar i dag på Göteborgs universitet och erhåller 2 000 000 kronor för sitt projekt ”DEPTH-Delta-cell Exploration of Proteome and Therapeutic Potential”.
- Tack vare detta anslag kan vi fortsätta ställa viktiga frågor om vad som ligger bakom de stora komplikationerna vid diabetes och vad som kan göras för att minska dessa tillstånd som fortfarande kostar liv för personer som lever med sjukdomen, säger Caroline.

"Deltacellsutforskning av proteom och terapeutisk potential”
- Diabetes är ettväxande hälsoproblem världen över och kostar Sverige oroväckande 12 miljarder kronor årligen, varav en tredjedel går till behandling av komplikationer.
En av de allvarligaste komplikationerna är lågt blodsocker (hypoglykemi), vilket drabbar 9 av 10 personer med typ 1-diabetes och 6 av 10 med typ 2-diabetes. Hanteringen av blodsockernivåerna är beroende av tre hormoner: insulin, glukagon och somatostatin, som produceras av beta-, alfa- respektive deltaceller i bukspottkörteln. Medan insulin och glukagon är välkända, är somatostatin och deltacellerna mindre förstådda, särskilt i samband med diabetes. Deltaceller spelar en nyckelroll för att hålla insulin och glukagon i balans och säkerställa att blodsockret regleras korrekt. Vid diabetes störs alla tre celltyper, vilket leder till hormonella obalanser som kan göra blodsockret farligt högt eller lågt. Trots sin betydelse har deltaceller i stor utsträckning förbiseddes inom diabetesforskningen.
Detta projekt syftar till att ändra på detta genom att studera deltaceller i detalj. Med hjälp av banbrytande tekniker som encellsproteomik och avancerad cellodling kommer jag att undersöka hur deltaceller beter sig både hos friska och diabetiska patienter.

Denna tredelade studie kommer att:

1 - Kartlägga proteinerna inuti deltaceller hos diabetiska och icke-diabetiska möss.

2 - Testa hur specifika proteiner påverkar deltacellernas funktion och hormonreglering.

3 - Utvidga resultaten till mänsklig bukspottkörtel för att identifiera gemensamma och unika egenskaper.

Genom att avslöja hur deltaceller bidrar till diabetes kommer denna forskning att leda till nya, mer personliga behandlingar, särskilt för personer som är benägna att drabbas av hypoglykemi eller inte svarar bra på nuvarande behandlingar. Den kommer också att bidra till att fylla en stor lucka i vår förståelse av hur bukspottkörteln fungerar och hur dess känsliga balans störs vid sjukdom.

Jag är en av få personer i världen som rutinmässigt mäter somatostatin från cellöar och har ägnat mina 10 år som diabetesforskare åt att förstå fysiologin hos cellöar som producerar och utsöndrar glukagon och somatostatin. Jag är mycket kvalificerad att leda detta projekt, säger Caroline.

Varför började du forska?
- Sedan jag var liten har jag drömt om att bli forskare. Jag har alltid känt en stark nyfikenhet och en önskan att förstå hur kroppen fungerar och hur sjukdomar uppstår. Min drivkraft har varit att bidra till att hitta lösningar som kan göra skillnad för människor och att utveckla kunskap som i förlängningen kan leda till bättre behandlingar och ett friskare samhälle.

Varför valde du att forska inom diabetes?
- Diabetes kom egentligen till mig. När jag började mitt doktorandprojekt om Langerhanska öar blev jag helt fascinerad av ämnet. För mig är det otroligt hur dessa öar samarbetar, både inom sig själva och med varandra, för att upprätthålla glukosbalansen. Under hälsosamma förhållanden är det som en välorganiserad orkester som aldrig spelar falskt. Nu, mer än tio år senare, är jag fortfarande lika nyfiken och engagerad i att förstå deras komplexa samspel.

Kan du berätta mer om projektet?
- I Langerhanska öar finns betacellerna som producerar insulin, som vi vet slutar fungera vid diabetes. Men det finns också andra celler som är viktiga för att hålla blodsockret stabilt, nämligen alfa- och deltaceller. Dessa har fått betydligt mindre uppmärksamhet inom forskningen, och vi vet fortfarande väldigt lite om hur de fungerar. Deltacellerna, som producerar hormonet somatostatin, verkar spela en reglerande roll för både alfa- och betaceller. De är dock svårstuderade eftersom de är så få. Mitt projekt syftar till att undersöka hur dessa celler fungerar på genetisk nivå och vad som händer med dem vid diabetes. Nya studier visar att även deltaceller påverkas negativt vid sjukdomen, och jag vill förstå hur denna förändring sker och om det finns sätt att återställa deras funktion så att de i sin tur kan bidra till att förbättra alfa- och betacellernas funktion.

Vad är målet med projektet?
- Målet är att kartlägga deltacellerna i friska öar och öar drabbade av diabetes för att förstå vad som går fel vid sjukdomen. Vi vet att komplikationer kan uppstå när somatostatin utsöndras i för höga nivåer, vilket kan bidra till insulinkänningar, eller för låga nivåer, vilket kan bidra till för mycket glukagonutsöndring. Om vi kan återställa somatostatinnivåerna, finns möjlighet att minska dessa komplikationer, som i dag begränsar både livskvaliteten för personer med diabetes och effektiviteten hos nuvarande behandlingar. Projektet syftar därför till att identifiera nya behandlingsmål för diabetes baserade på en trihormonal strategi.

Vad har du kommit fram till gällande din tidigare forskning?
- I min doktorsavhandling upptäckte vi att beta- och deltaceller kommunicerar med varandra via elektriska signaler. Denna kommunikation gör att cellerna kan hålla varandra i balans, så att hormonerna de producerar bara frisätts när det verkligen behövs. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes är denna kommunikation störd, vilket innebär att cellerna inte längre kan hjälpa varandra att reglera hormonfrisättningen. Resultatet blir en multihormonal obalans som leder till för högt eller ibland för lågt blodsocker, vilket är typiska kännetecken för diabetes.

Hur tycker du diabetesforskningen har förändrats sedan du började forska inom diabetes?
- Utvecklingen har varit enorm. Vi har fått avancerade teknologier som gör det möjligt att ställa helt nya frågor. I dag befinner vi oss i ”omics” eran, där vi kan kartlägga den genetiska och molekylära profilen hos hormonproducerande celler och upptäcka vad som går fel vid diabetes. Single-cell tekniker har revolutionerat området och ger oss insikt på cellnivå. Dessa framsteg öppnar dörren för mer precisa behandlingar och en djupare förståelse av sjukdomen.

Inom vilket område av diabetesrelaterad forskning ser du i dag den snabbaste utvecklingen och vad tror du kommer att hända inom de närmaste tio åren?
- Under de närmaste tio åren tror jag vi kommer se att GLP-1-läkemedel blir ännu mer målinriktade och effektiva, samtidigt som regenerativa cellterapier når klinisk mognad och blir ett verkligt behandlingsalternativ för personer med typ 1-diabetes.

Hur har forskningsanslaget från oss hjälpt dig att finansiera ditt projekt?
-Tack vare detta anslag kan vi fortsätta ställa viktiga frågor om vad som ligger bakom de stora komplikationerna vid diabetes och vad som kan göras för att minska dessa tillstånd som fortfarande kostar liv för personer som lever med sjukdomen. Anslaget gör det möjligt för högt kvalificerade forskare att fortsätta arbeta för att öka vår förståelse och utveckla bättre strategier för behandling av diabetes.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat