”Mat bör ses som en fråga om nationell säkerhet”

Intervju med Mafa Chipeta om matkrisen i Östafrika

Tillståndet för tryggad mattillgång i Östafrika fortsätter att förvärras. Detta är ett resultat av missväxt, höga matpriser och konflikter. Miljoner av människor utan tryggad tillgång till mat behöver hjälp. Mafa Chipeta är representant för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, i Etiopien, liksom samordnare för Östafrika-regionen. Han uppmanar till större investeringar i landsbygdsområden med hög potential för jordbruksproduktion.

Etiopien har bevittnat mycket stora skördar de senaste fyra åren, men en torka som inträffade i år orsakade missväxt, vilket har lämnat miljoner människor i desperat behov av omedelbart bistånd i form av mat. Många andra länder i regionen står inför en liknande kris. Vilka är de främsta orsakerna till dessa återkommande kriser?

Detta händer nästan varje år i Östafrika och kommer att fortsätta om vi inte gör en drastisk omvärdering av hur jordbruksutveckling ska främjas. Vi behöver tänka längre än att bara svara på efterfrågan i konsumentleden och börja lägga resurser i  produktionsleden.

FAO:s områdeskontor i Östafrika ansvarar för 300 miljoner människor (ungefär tre procent av jordens befolkning), vilka konsumerar ungefär 20 procent av det globala matbiståndet under ett normalt år. Sudan, Somalia, Eritrea och Etiopien har alla stora problem - regionen har en stituation som liknar den som Indien hade före andra världskriget.

Svaret på krisen, som jag ser det, fokuserar på ett antal sammankopplade insatser:

• Huvudparten av alla resurser går till matstöd. Det finns få investeringar i jordbruk och de flesta sker i mycket nedgångna områden eftersom det är där de fattiga bor. Vi investerar inte tillräckligt i områden med hög potential för att producera överskott som kan mätta de fattiga.
• Vi kräver att jordbrukare ska bära hela kostnaden för insatsvaror som gödningsmedel. Det vore rimligt att sänka priserna på gödningsmedel för att främja inhemsk produktion.
• Bara en liten andel av det förbättrade utsädet används - detta måste ändras.
• Marknaden uppmuntrar inte heller god produktion. Om du producerar mycket kommer priserna att falla igen. Vi behöver stabila marknader. Även om marknadspriset är attraktivt har majoriteten av bönderna i Östafrika inte kapacitet att tillgodogöra sig detta eftersom de inte producerar något överskott. Tvärtom, de drabbas negativt av de höga priserna för att de måste köpa in skillnaden mellan vad de producerar och vad de måste äta.

Har inte krisen i matpriserna skapat en förståelse för allvaret och behovet att handla både skyndsamt och genomtänkt, en känsla för att tryggad tillgång till mat kräver en långsiktig respons?

Krisen har skapat en känsla av brådska, men responsen har fokuserats på städer, där missnöje hörs tydligare. Vi argumenterar att en hållbar åtgärd innebär att producera mer, inte importera mer. Vi behöver förstärka känslan av brådska och skapa en förståelse för att mat är en fråga om nationell säkerhet i hela regionen.

Är kommersiellt jordbruk en del av lösningen?

Vi behöver både små- och storskaliga jordbruk. Ett av problemen är att vissa länder har för många bönder och behöver få människor bort från jordbruket och in i andra aktiviteter. För att skapa jobb utanför gårdarna måste dock jordbruket producera mer, så det är en hönan-och-ägget-situation. Om vi inte lyckas uppbåda tillräcklig produktivitet genom starka insatser, stabila marknader och tillräcklig ansträngning riktad till områden med hög potential, kommer vi aldrig att få bort bönderna från marken.

Vad gör FAO för att hjälpa Östafrika att hantera bristen på tryggad tillgång till mat?

Vi är involverade i både utvecklingsinsatser och humanitära satsningar. Dessutom fokuserar vi mycket på att stärka motståndskraften hos sårbara hushåll för att klara framtida katastrofer, till exempel genom rehabilitering av infrastruktur för vatten, skydd av naturresurser, stöd till certifiering av mark och förstärkning av veterinärtjänster för bättre övervakning och kontroll av gränsöverskridande djursjukdomar.

Framförallt fokuserar vi mycket på aktivt stöd, analytiskt arbete och politisk rådgivning. Vad vi vill förmedla är att små resurser är mest effektiva när de läggs på att öka produktionen, snarare än att subventionera mat. Om du subventionerar spannmål i år, så måste du göra samma sak på nytt nästa år. Om du subventionerar gödselmedel, kommer du inte att behöva spendera lika mycket nästa år eftersom du då har producerat mer.

(Intervju av Anne Delannoy)