I sin avhandling lyfter Malin Sundström bland annat fram vårdpersonalens förutsättningar att samtala med äldre vårdtagare om existentiell ensamhet.

Nyhet - 29 April 2020 07:00

Existentiell ensamhet – en utmaning för vårdpersonalen

Att svara på frågor och lösa problem hör till vårdpersonalens vardag. Men hur agerar man när en skör äldre människa känner sig ensam på insidan? Detta är en av flera frågeställningar i Malin Sundströms avhandling på temat existentiell ensamhet, som läggs fram på torsdag.

Att vara avskärmad från livet. Att vara ensam på insidan. Existentiell ensamhet kan verka svårgripbart för många, men doktoranden Malin Sundström menar att detta är ett djupt mänskligt fenomen. Ofta ställs det på sin spets när en människa blir gammal och skör.

– Då väcks tankarna kring åldrandet, livet och döden. Många känner sig övergivna och udda när de inte kan dela funderingarna med någon.

Hennes avhandling är en del av LONE-projektet, där en grupp forskare vid Högskolan Kristianstad, Malmö universitet, Lunds universitet och Palliativt Utvecklingscentrum fördjupar sig i ämnet existentiell ensamhet.

Malin Sundström har valt att titta närmare på hur personalen, volontärerna och enhetscheferna inom vården resonerar kring detta fenomen. Hon har själv mångårig erfarenhet som kommunanställd sjuksköterska, och har länge arbetat med just äldre.

– Jag mötte ofta äldre människor som ville samtala om dessa frågor, men jag inser också att jag själv många gånger missade den äldres behov.

I en av studierna har hon intervjuat drygt sextio personer med olika professioner inom vården som beskrivit sina samtal med de äldre. Något som återkom bland personalen är den osäkerhet som kan uppstå när existentiella frågor kommer på tal.

Malin Sundström menar att det kan hänga samman med svårigheter att växla perspektiv. För vårdpersonalen sitter det i ryggmärgen att kunna svara på frågor och lösa problem. Men denna typ av existentiella frågeställningar går inte att svara på.

Viktigt att dela tankar och erfarenheter och att kunna gripa stunden

– Osäkerheten och rädslan kan nog bottna i att man sällan pratar om dessa frågor. Man menar inget illa, men är kanske inte riktigt klar över den egna värdegrunden, och var man själv står.

I intervjuerna framgår att förmågan att möta de äldre och diskutera existentiella frågor också påverkas av vårdpersonalens personliga läggning. Öppenhet, lyhördhet, nyfikenhet är egenskaper som bidrar till ett meningsfull och tillitsfull relation. Men vissa saker går också att träna upp.

– Att öppna upp för samtal med kollegorna och att dela tankar och erfarenheter med varandra är viktigare än man kan tro, säger Malin Sundström.

I sina studier har hon lagt märke till skillnader i olika vårdkontexter. Inom palliativ vård finns en betydligt större beredskap för existentiella frågor, jämfört med i hemsjukvården, på särskilt boende eller på sjukhuset.

– Det råder skilda förutsättningar och finns olika tankar på vilket slags stöd man förväntas ge. Den palliativa vården genomsyras av en uttalad vårdfilosofi, där man är mer öppen för reflektion om existentiella frågor. På andra vårdplatser saknas ofta både tid eller fysisk plats som inbjuder till denna typ av samtal.

Men även om det på många ställen kan vara svårt att bygga upp en långvarig relation mellan personal och vårdtagare, kan det ändå finnas möjligheter att fånga viktiga ögonblick.

– Även i snabba möten kan det hända något betydelsefullt. Det gäller att gripa stunden, och förstå att man faktiskt är utvald att ta emot en annan människas tankar.

Det är tydligt att många inom vården känner osäkerhet och rädsla att hantera sådana här frågor inom vården, samtidigt som många ändå försöker och vill, menar Malin Sundström.

De viktiga volontärerna

I många fall kan den äldres hälsotillstånd försvåra kontakten och mötet. Det kan vara besvärligt att föra djupare samtal med en del äldre personer, i synnerhet de som har afasi, nedsatt syn och hörsel eller demens.

– Det kan leda till en del frustration hos både vårdpersonal och den äldre, när man inte förstår varandra. Det krävs mod av personalen att stanna kvar i dessa stunder. Att ändå låta den äldre bli sedd och bekräftad.

Malin Sundström menar att personalen också behöver ge varandra utrymme och möjlighet. Kanske också ha beredskap att ta över kollegans uppgifter om man ser att denna är inbegripen i ett viktigt samtal med en vårdtagare.

– Det handlar om att få till en samsyn på arbetsplatsen, där man är överens om att vissa samtal är viktiga och helt enkelt måste få ta lite längre tid.

Under projektets gång har Malin Sundström också lagt märke till betydelsen av en annan grupp inom vården: volontärerna. Dessa fyller en viktig funktion som medmänniskor, och är ibland de som har tid och erfarenhet att ta de där djupare samtalen om existentiell ensamhet.

I en av sina studier har hon intervjuat ett antal volontärer från olika organisationer, och flera av dem bekräftade sin funktion som samtalspartner i existentiella frågor.

– De är inte närstående och har inget professionellt ansvar. Just därför kan de skapa en annan typ av relation till de äldre, och vara en tillgång inom vården. Jag minns själv att vi hade volontärer som kom när jag arbetade som sjuksköterska. Såhär i efterhand kan jag känna att vi borde ha samarbetat på ett annat sätt.

Såväl volontärernas som vårdpersonalens möjligheter hänger också samman med det handlingsutrymme de får från enhetschefen. Därför valde Malin Sundström att, i en avslutande studie, kartlägga chefernas syn på hur de äldres behov och funderingar kring existentiell ensamhet tillgodoses.

Enkätsvaren visar att majoriteten av cheferna är medvetna om att denna typ av samtal förekommer ute på enheterna, och många medarbetare får stöd i att hantera existentiella frågor.

– Men även om dessa chefer tycker att frågorna är angelägna, saknas det ofta tid, ekonomiska resurser och tillräcklig samordning för att riktigt kunna gå på djupet. Cheferna själva kan känna sig begränsade när de befinner på en mellannivå i en stor organisation.

Malin Sundström spikade sin avhandling i Kristianstad den 8 april.

Men än tankar om döden

I de olika studierna ser Malin Sundström ett övergripande mönster, där behov och möjligheter hänger ihop på flera plan – från den enskilde äldre vårdtagaren, via personal och volontärer, till enhetschefen och organisationen.

– Genom detta projekt hoppas jag att existentiell ensamhet får större uppmärksamhet. Att personalen hjälps åt och ger varandra utrymme, och att cheferna känner tillit till sina medarbetare, och ger dem större handlingsutrymme att hantera dessa frågor.

För egen del har hon, under projektets gång, fått en ny syn på vad existentiell ensamhet kan innefatta.

– Tidigare tänkte jag att det mest handlade om tankarna på döden. Men det kan i själva verket kretsa kring vardagliga händelser som säger något om tillvaron, åldrandet, förändringarna i kroppen. På sätt och vis är det naturligt, att man under sina sista år i livet samlar ihop sina tankar och sitt liv.

Malin Sundström menar att det varken krävs expertkunskap eller färdiga svar för att kunna ta emot dessa funderingar.

– Om man som medmänniska bara vågar stanna kvar och lyssna på den äldre personen, utan att avfärda eller släta över, kan det uppstå mellanmänskliga möten som känns värdefulla för båda parter.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell
Foto: Malin Malmsten