Existentiell ensamhet tar plats i temanummer

Existentiell hälsa är ett begrepp som får allt större uppmärksamhet i samhällsdebatten. Socialmedicinsk Tidskrift viger hela sitt senaste nummer åt detta tema – och låter forskarna på Högskolan Kristianstad bidra med kunskaper om existentiell ensamhet bland äldre personer.

I veckan kommer ett pinfärskt nummer av Socialmedicinsk Tidskrift. Denna gång är temat existentiell hälsa och i 27 kapitel får sakkunniga från olika områden dela med sig av sina kunskaper. Temanumret spänner över vitt skilda områden och målgrupper, från små barn till äldre personer, från skola till vård och omsorg.

Tre medarbetare vid Högskolan Kristianstad gläder sig lite extra över det nytryckta numret. Marina Sjöberg, Malin Sundström och Helena Larsson har nämligen bidragit med ett gemensamt kapitel där de berättar om forskningen kring äldre personers existentiella ensamhet med koppling till existentiell hälsa.

– Det känns förstås roligt att få vara med i ett annorlunda sammanhang, där man samlar kunskap från så olika håll, säger Malin Sundström.

För tre år sedan disputerade de med sina respektive avhandlingar som ingick i den så kallade LONE-studien, vars syfte var att undersöka begreppet existentiell ensamhet.

– Det handlar om stunder i tillvaron då en människa känner sig avskild från det liv som pågår runt omkring. Att inte känna sig medräknad, säger Marina Sjöberg.

I sitt forskningsprojekt lät hon bland annat 23 äldre personer själva beskriva sina upplevelser av existentiell ensamhet. Svaren visade att känslan ofta hänger samman med begränsade fysiska förutsättningar.

– Den åldrade och sköra kroppen inskränker friheten och kan bidra till en känsla av isolering och beroende av andra. Det pratades mycket om väntan och om att inte kunna göra vad man vill när man vill.

Men hon har också undersökt vilka faktorer som kan bidra till att denna känsla lindras.

– Det handlar om att bli sedd och bekräftad. Att få en känsla av sammanhang och mening i livet.

Även anhöriga kan drabbas av existentiell ensamhet

Helena Larssons forskning har kretsat kring de närstående, i form av make eller maka, barn, vän eller släkting. Via intervjuer har hon undersökt hur dessa upplever den existentiella ensamheten, både hos den äldre anhöriga och i den egna tillvaron.

– Ibland kan de närstående känna en egen existentiell ensamhet. Som make eller maka befinner man sig i en övergångsfas som innefattar ovisshet. Man kan inte leva som förut, och vet inte heller hur framtiden ska bli. Ibland väcks frågor som: vem är jag i detta?

Hennes forskning visar betydelsen att, även som anhörig, bli sedd och erbjudas stöd. I Sveriges kommuner finns förvisso anhörigkonsulenter, men deras roll och förutsättningar skiftar stort i olika delar av landet.

Stor variation finns också i vårdpersonalens beredskap att hantera existentiella frågor. Detta har Malin Sundström visat i sin avhandling, där hon bland annat har intervjuat personal i olika vårdsammanhang.

– Vårdpersonalen saknar ju egentligen inifrånperspektiv, då de ännu inte själva varit sköra och äldre. Men man kan ändå besitta vissa egenskaper, som att vara empatiskt nyfiken och reflekterande. Detta ger en större beredskap att kunna bemöta existentiell ensamhet hos vårdtagaren.

Olika vårdsammanhang ger skiftande förutsättningar att uppmärksamma och lindra existentiell ensamhet bland vårdtagarna, men också att samtala om existentiella frågor. I en del vårdverksamheter är vårdmiljön sådan att den inte bjuder in till existentiella samtal. Exempelvis kan tempot eller lokalerna påverka möjligheten till djupare samtal.

– Men även på dessa arbetsplatser är det viktigt att lyfta frågan, och att få personalen att bli medveten om behovet.

Hon får medhåll från Marina Sjöberg:

– Stunder av existentiell ensamhet är ett mänskligt livsvillkor; de kommer alltid att finnas. Men vi behöver se till att vi inte skapar eller förstärker det inom vården, utan bidrar till att lindra det.

Tar plats i utbildningar

Helena, Malin och Marina minns tillbaka på tiden då de förberedde sina forskningsprojekt. Det fanns en viss farhåga om att det skulle bli svårt att hitta tillräckligt många informanter som ville dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Men det visade sig finnas en påtaglig vilja att tala om existentiell ensamhet.

– Detta ämne verkar ha en särskild dragningskraft. Det finns ett behov av att få prata om det, säger Malin Sundström.

Sedan de lade fram sina avhandlingar för tre år sedan har intresset för existentiell ensamhet vuxit och de har fått flera förfrågningar om föreläsningar från patientförbund, kommuner och pensionärsorganisationer.

I slutet av förra året presenterade Socialstyrelsen en rapport i syfte att förebygga ofrivillig ensamhet bland äldre personer. Även socialminister Jakob Forssmed har slagit fast att ofrivillig ensamhet är ett stort samhällsproblem. ”Vi har alla ett medmänskligt ansvar att vidga våra gemenskaper och bjuda in fler” skrev han i ett pressmeddelande i februari.

Trion i Kristianstad ser positivt på att ämnet lyfts fram, men påpekar också en risk att fokus enbart hamnar på de sociala aspekterna.

– Ofta pratar man om att ensamhet handlar om avsaknad av vänner, vilket ska avhjälpas med aktiviteter och socialt umgänge. Men existentiell ensamhet handlar om så mycket mer. Om att hitta det meningsfulla i tillvaron, säger Helena Larsson.

På Högskolan Kristianstad har existentiella frågeställningar fått ett större utrymme inom sjuksköterskeutbildningen. Studenterna får öva sig i samtalsträning, där de gradvis går från vardagliga teman till att ha mod och möjlighet att lyfta fram mer existentiella och känslomässiga frågor.

– Som sjuksköterska ligger ofta tyngdpunkten på att utföra saker. Att behandla och bota ingår ju i arbetet. Men ibland finns ett värde i att också träna sig i möten och lyhördhet, och att också reflektera över sin egen existentiella hälsa, säger Marina Sjöberg.

Helena Larsson håller med:

– Ja, självklart är det viktigt med de fysiska symptomen, men vi människor är så mycket mer än så. Och det är bra om vi har ett språk för att kunna bemöta detta. Det handlar egentligen inte så mycket om döden, som många föreställer sig, utan om livet.

Att vara rustad att möta äldre personers existentiella ensamhet kan främja existentiell hälsa

Text och foto: Kerstin Weman Thornell