Skrivundervisningen – en fråga om vår framtida demokrati

Att forma bokstäver och ord är en skön konst som många barn lär sig behärska redan i förskolan. Men hur går det till, egentligen? Och vilka normer använder lärarna i skrivundervisningen? Detta undersöker Camilla Forsberg i sin alldeles färska avhandling.

Under fruktstunden får ett av barnen syn på en välbekant en bokstav på sin tröja. Samma bokstav som i kompisens förnamn! Barnen upptäcker fler bokstäver på kläderna och det hela mynnar ut i en energisk bokstavsjakt. Därefter får de lägga sig på golvet och försöka forma bokstäverna i sina namn.

Skrivande är ofta en spännande och lustfylld del av vardagen i förskolan. Och bokstäverna som tar form på pappret ska följa med barnen under resten av livet.

”Medan en läsande person är en mer passiv mottagare av en text, så är skrivande en mer aktiv och kreativ handling.”

Ändå har skrivande, på senare år, fått en alltmer undanskymd roll i skolan. I Pisa-undersökningarna ligger fokus snarare på barnens läsförståelse och i läroplanerna har formuleringarna om skrivande ersatts av mer allmänna ordalag om kommunikation och språk.

En oroväckande trend, menar Camilla Forsberg. Skrivande och läsande är till viss del två skilda aktiviteter med olika drivkrafter och syften.

– Medan en läsande person är en mer passiv mottagare av en text, så är skrivande en mer aktiv och kreativ handling. Där ställs man inför en lång rad val kring tema, stil, genre, stavning, grammatik.

I sin studie har hon följt lärare i förskolan, förskoleklassen och grundskolan då de haft skrivundervisning med barnen.

– Lärarna tyckte att det var väldigt roligt att jag var där. Skrivande är inget de brukar diskutera, utan något som bara finns där, så de var väldigt tacksamma över att få prata om just detta.

”Även om läraren uppmuntrar dem att skriva fritt ur hjärtat, så finns det barn som genast vill veta den korrekta stavningen.”

Hennes observationer och intervjuer visar att tyngdpunkten i pedagogiken förflyttas allteftersom barnen blir äldre. Från förskolan och förskoleklassen, där delaktighet och lustfylldhet får företräde, till grundskolan där skrivandet sätts in i större sammanhang och där det blir viktigare att barnen skriver rätt och blir färdiga i tid. Lärarna uppmuntrar och uppmanar barnen att använda varierat språk, kommatering och nytt stycke. ”Man får inte tramsa, utan man måste skriva ordentliga ord”, konstaterar barnen själva.

Grundtanken med forskningen har varit att se skrivundervisningen ur lärarnas perspektiv. Men efter ett stort antal klassbesök och observationer har Camilla Forsberg alltmer börjat snegla på barnens roll. Hon har sett hur dessa påverkat undervisningen genom sina frågor och förslag.

– Ofta är det också barnen själva som är noggranna med strukturen. Även om läraren uppmuntrar dem att skriva fritt ur hjärtat, så finns det barn som genast vill veta den korrekta stavningen.

En bra utgångspunkt är att låta det formella skrivandet, med regler och grammatik, löpa parallellt med det lustfyllda och kreativa skrivandet, menar Camilla Forsberg. På så vis kan den ena delen stärka den andra, i stället för att de konkurrerar och tränger undan varandra.

– För de barn som kan de formella grunderna är det sedan lättare att laborera med text och form. De har större möjlighet att bli självständiga skribenter.

Hon berättar om de två barnen i förskoleklassen som skriver en saga om ett stulet pepparkakshus. Spåren leder fram till en plats med döda och blodiga kroppar. Men berättelsen tar en ny vändning när det sedan visar sig att offren är dockor och att blodet är ketchup.

– Genom att vara väl medvetna om den förväntade strukturen i berättelsen kan de också bryta mot den och skapa något roligt och oväntat.

”Skrivande är en förutsättning för att få aktiva medborgare.”

Detta kommer de ha god nytta av längre fram i livet, menar Camilla Forsberg. Med sin bakgrund som språkkonsult och ämneslärare i svenska har hon fått många tillfällen att läsa texter från vuxna elever, studenter och representanter från både näringsliv och organisationer.

– Det finns så många människor som bär med sig konstiga föreställningar om vad man får skriva och inte. Men för att bli en självständig skribent måste man veta varför vissa regler används, och när det är läge att överträda dem.

En klassisk uppfattning är att man inte får börja en mening med ”och” eller ”men”. En annan är att det skulle vara fult att använda ordet jag i akademiska texter. Dessa ordval beror dock helt på sammanhanget, menar Camilla Forsberg.

– Skrivande är inget statiskt, utan något som utvecklas över tid och som hänger samman med syfte och vem som ska läsa. Det viktigaste är att ställa frågan varför. Varför bör vi använda en viss form i ett visst sammanhang? Utifrån svaren kan man göra medvetna val.

Själv hoppas hon att skrivundervisningen i skolan får mer uppmärksamhet framöver. Kanske är det på god väg att bli så. Genom bloggande, messande och andra former av sociala medier har det skrivna ordet fått en allt större betydelse i både ungas och vuxnas vardag.

– Samtidigt finns det risk att skillnaderna blir större mellan dem som behärskar skrivandet och dem som inte får skrivandet med sig hemifrån eller från skolan. Skrivande är en förutsättning för att få aktiva medborgare. Så skrivlektionerna i skolan är i förlängningen en fråga om vår framtida demokrati.

Text: Kerstin Weman Thornell
Foto: Pixabay och Privat

Skrivandets gränser – Normering genom skrivdiskurser i tidig skrivundervisning

Camilla Forsberg, universitetsadjunkt i svenska vid Högskolan Kristianstad, har just försvarat sin avhandling i pedagogik med titeln Skrivandets gränser – Normering genom skrivdiskurser i tidig skrivundervisning.