Avslöjande relationsresa, del 5. Jag är terapeut, men jag är människa också .

De fyra nivåerna i en relation är: 1. Förälskelse, 2. Fördjupning, 3. Kris, 4. Transformation eller separation. Att arbeta med sin egen inre utveckling är som att skala en lök, Det finns ett nytt lager som genererar ännu mer tårar innan för det jag nyss forcerat. Nu befinner jag mig på transformationssteget. Mitt arbete med mig själv fördjupas. Det är lite underligt att det är så mycket enklare att vara ärlig mot andra än mot sig själv. Men så jobbade jag också me mina "skuggsidor", dom jag inte ville se och absolut inte ville visa upp för andra människor.

När jag är ärlig och plockar hem hela ansvaret för mitt liv och mitt mående till mig själv, då är jag på rätt spår. Jag hade fått konsekvenser jag inte ville ha, nu ville jag transformeras. Första löklagret hade med rädslan för att inte finnas att göra, andra berörde känslan av att vara utnyttjad. Nu var det bara att fortsätta, transformation betyder stora inre förändringar. Jag gick vidare. Osynlig, utnyttjad… I båda mina långa relationer hade jag inslag av den känslan… Jag sög i mig upplevelsen och höll andan, ned i ”kolkällaren” igen och ta reda på var i historien den här känslan är förankrad.

Jag visste sedan mina tidigare inventeringar att jag gärna ställer mig själv på andra plats. Jag beskriver till och med i boken som jag skrivit i samarbete med Lennart Lindén, ”Nu har det skrivit en bok om kvinnligt, manligt, mänskligt”, att jag gärna intar en roll i bakgrunden. Jag har inga problem med att stå på scen, men upplever mig långt ifrån så karismatisk som jag uppfattar min man och Lennart. Jag låter dem ta större delen av utrymmet, de får vara primmadonnorna, medan jag blir en beige fondtapet som de kan genomföra sina konster framför.

I samband med mitt arbete med mig själv accelererade min mans framgångar. Jag kände på det, det rörde sig om ren och skär avundsjuka. Det gjorde oerhört ont när jag kände smärtan som jag förknippar med avundsjuka, den består i att jag upplever det som om innanmätet i min kropp består av geggig, giftig spillolja och jag känner mig riktigt äcklig, ful, dålig och ond…  Ovanpå kryddade jag dessutom med en del  missunnsamhet, inte bra, inte bra alls… Så går det till när vi arbetar med att avslöja våra skuggsidor för oss själva, vi kan plötsligt inte fullfölja lögnen om att vara förskonade från en viss känsla eller egenskap som vi tidigare har tyckt oss bemästra. Jag har till och med kunnat se tragik i andra människors avundsjuka och missunnsamhet, och så satt jag plötsligt där med hela paketet i mitt eget knä.

Det som hände den här gången var att det uppstod en intressant situation där jag fick kontakt med min avundsjuka. Min man har fått ett erbjudande att genomföra någonting som kan bli oerhört framgångsrikt. Marknadsföringen drog igång med buller och brak och de hela ledde till en anstormning av förfrågningar. I den här situationen hade min man en känsla av att jag var avundsjuk på hans framgång, men det var jag inte. Faktum är att han under vår tid tillsammans ofta trott att jag tävlat med honom om framgång. Men så har inte varit fallet, och jag har inte kunnat ta till mig att jag är avundsjuk, men det har att göra att han har konfronterat mig med avundsjuk temat vid fel tillfällen.  Den här gången behövde han inte ens öppna munnen, jag hittade det själv. Och det jag hittade var ganska skrämmande. Jag var inte avundsjuk på honom, jag var avundsjuk på kvinnan som hade hjälpt honom med det projekt som såg ut att vara på väg att lyckas. Det hör till saken att jag själv försökt hjälpa min man, men inte lyckats. Jag ville vara i kulissen, men få full kredit av den man jag hjälpte: Det kallas för bekräftelsebehov. Jag struntade fullkomligt i publiken runt om kring, jag hade utsett min publik; mannen i mitt liv. Nu var någon annan där och såg till att han lyckades… Jag fick ställa mig själv frågan, vill jag verkligen vara nummer två, är det sant? Hur hänger nummer-två strategin för att få bekräftelse ihop med utnyttjad och osynlig? Att det finns ett samband ser väl ganska uppenbart ut? Jag behöver väl inte nämna hur fruktansvärt synd jag tyckte om mig själv nu? Men vem skulle jag vända mig till och få gråta ut om det här?

Jag hade återigen dykt djupt ner i min källare och hittat ännu en bugg som jag behövde lösa för att bli mer närvarande i det som är här och nu och inte dras med bakåt i tiden.

Alla konflikter som jag upplever är mina egna, jag bara projecerar ut dem på min omgivning. Känner jag kände mig osynlig och utnyttjad, så jag gjorde mig osynlig, dessutom satt jag med en klibbig känsla av avundsjuk i kroppen. Smärtsamt, men jag visste att det inte hade behövt vara det, om jag inte varit så oerhört skicklig på att inte vilja se mina egna mönster. Nu var jag på väg att pilla bort ytterligare ett lager av löken, men jag var långt ifrån klar. Fortsättning följer…

Syftet med den här texten är att illustrera för läsare som överväger att utbilda sig till terapeuter hur det kan gå till när vi arbetar med en klient genom en process. Vi vill dessutom illustrera vikten av att en terapeut ständigt arbetar med sin egen utveckling, samt att denne tar emot handledning.

Texten ovan har utformats av Gaya Pienitzka som har skrivit ett antal böcker om inre ledarskap, kvinnligt- manligt och om healing. Hon är terapeut, författare, föreläsare och en av Lifecaps huvudlärare. Hennes böcker finner du bland annat hos nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Information om Lifecaps terapeut och coachutbildningar finner du på www.lifecap.se

Lifecap AB