Avslöjande relationsresa, del 2. Jag är terapeut, men jag är människa också.

De fyra nivåerna i en relation är: 1. Förälskelse, 2. Fördjupning, 3. Kris, 4. Transformation eller separation. Nu befinner jag mig på transformationssteget.

Jag älskar romantiska komedier med lyckliga slut, men alla sådana slutar ju med att de två blir ett lyckligt par. Och egentligen är det ju där arbetet börjar…  Jag hoppar ytterligare en bit in i storyn, min egen vandring i läskiga skogen, och landar sex år senare, hur tar vi det nu härifrån?

För mig innebär yttre framgång att det faktiskt har genomförts någon typ av inre arbete först. Det inre manifesteras i något yttre. Först krävs ett strukturerat och konstruktivt djupdyk i de egna tankarna och strategierna, någonting som ju ofta är mycket smärtsamt. Sedan krävs någon form av åtagande som leder till handling, direkt. Mannen i relationen har sin process och jag har min. Jag vill dela med mig av detta för att göra det möjligt för alla som följer oss att få en djupare förståelse för att det inte finns några konflikter utanför oss själva.

Alla konflikter som jag upplever är mina egna, jag bara projecerar ut dem på min omgivning. Jag hittade som vanligt på alla möjliga förklaringar till varför jag inte skulle ta tag i mitt eget arbete. Visst fanns det några damkorn i hörnen som behövde åtgärdas? Lite administrativt jobb för företaget? Hundarna behövde nog en extra lång promenad… Så höll det på ett tag. Emellanåt klädde jag på mig den eländiga offerkoftan, stackars mig kittet. Jag har ju sett hur det går till i amerikanska filmer: Parkera dig framför TV:n med en bautastor förpackning glass och ät direkt ur denna med största skeden, inte min grej, tyvärr…

Det var bara att sakta ned och börja spana inåt skuggorna, jag kommer att dela med mig av fler av mina egna tillkortakommanden och mitt ”Skuggarbete” under en liten tid fram över. Jag skulle alltså ned i min ”läskiga källare” och städa, igen. Min förhoppning när jag började var att jag inte skulle fastna där alltför länge. Jag snurvlade och grät och kände mig hur eländig som helst. Jag dök, sorterade och grät, kände att om det tar sig uttryck i relationen, så får jag börja med mina känslor runt den och söka mig framåt utifrån det.

Min man hade dragit sig undan allt mer för att hantera de konflikter han bar i sig. Jag fattade beslut, höll för näsan och dök, rakt ner: kunde snabbt identifiera en känsla av att vara ratad, att inte vara sedd. Jag kan receptet: Backa tillbaka till historien, varifrån kom känslan av att inte vara sedd? Jag har ju varit där förut, så den här gången gick det snabbt. Jag hittade det i barndomen, att bli ignorerad och inte tilltalad när jag hade gjort något som ansågs fel. Det här var säkert inte så illa menat, men jag upplevde det som ohyggligt smärtsamt. Jag hade som sagt varit här tidigare, i samband med det stora arbete jag gjorde med mig själv efter min första separation. Då plockade jag hem precis den här känslan, men jag gjorde det omvänt. Jag insåg att jag själv hade lärt mig strategin att bli tyst. När jag använde den i min första relation fungerade den väl. När jag varit tyst länge nog, kom dåvarande mannen och ”fjäskade”. Jag uppnådde mitt syfte. Efter separationen insåg jag att detta var manipulation på hög nivå, så jag fattade beslut om att bannlysa den strategin ur mitt eget strategiregister. Nu kom det tillbaka, men i omvänd form, jag upplevde mig utsatt för tystnaden.  När mannen i mitt liv hade beslutat sig för att arbeta med sig själv, då blev han tyst, mycket tyst. Men, han gjorde inte så för att manipulera, han gjorde så för att inte gå i taket själv. Jag var förmodligen så oerhört jobbig för honom, jag som vanligtvis använder ungefär hundra gånger så många ord än vad som egentligen krävs för att uttrycka någonting. Han hade dessutom uttryckt att han var rädd för min verbalitet. Han menade att jag kan snurra upp vem som helst på läktaren med mitt prat, så den här gången hotade han med att stänga ned vissa delar av våra samtal helt.

Jag är van vid tysta män. Jag har stor förståelse för att män och kvinnor inte fungerar på samma sätt och att, om vi generaliserar, så har män större behov av att ”gå in i grottan och reflektera” innan det följer en kommunikation. Jag har till och med skrivit om det tillsammans med en kommendörkapten i en bok. Men mannens hot gjorde att däggdjursdalarna av min hjärna tog över, jag landade i en känsla av att upphöra att existera, att inte finnas. Jag fick en känsla av att jag skulle bli förpassad till någon slags tillvaro som spöke, där andra inte såg mig och inte hörde mig. Och när en människa blir så rädd har hon bara tillgång till överlevnadsstrategierna: fly, attackera eller spela död…

Jag behövde hantera den här rädslan. Jag fick arbeta med mitt lilla inre barn ungefär på det sätt som jag gör under hypnos i mitt klientarbete; iscensätta ett möte mellan den lilla flickan jag och den vuxna kvinnan jag. Det fungerade, jag kunde få ordning på den bottenlösa existentiella rädslan. Den hade definitivt inte med här och nu att göra. Mitt system lugnade sig. Jag kunde rentav känna mig lycklig. Jag insåg att jag finns och jag kommer att fortsätta med det tills jag dör på riktigt. Men, problemet kvarstod, relationskris följd av transformation eller separation. Jag var definitivt för transformation. Min envishet är ibland min största fiende men också min bästa vän. Här skulle transformeras, även om min man efter att ha kommit ut ur sin grotta bestämmer sig för separation, så hade jag ingen lust att hamna i ett sådant här läge igen. Och med min erfarenhet hade jag en stark känsla av att jag kommer att hamna där igen med nästa man, om jag inte gör mitt jobb. Så, jag dök ned i källaren igen, djupt ned. Fortsättning följer…

Den här miniföljetongen är ett försök att illustrera ett terapeutiskt arbete, och vikten av att terapeuten själv ständigt går vidare i sin egen process, samt vikten av att terapeuten tar handledning och att gå i egen terapi. Det gäller att ha kommit så långt med sig själv att den egna processen stannar utanför terapirummet vid klientarbete. Lifecap har för avsikt att utbilda de fränmsta av de bästa. Därför är processerna i våra klassrum tuffa, men samtidigt mycker utvecklande. Vi har ett fåtal ålatser kvar till utbidlninge som startar i mars.

Gaya Pienitzka har skrivit ett antal böcker om inre ledarskap, kvinnligt- manligt och om healing. Hon är terapeut, författare, föreläsare och en av Lifecaps huvudlärare. Hennes böcker kan du finna bland annat hos nätbokhandlarna www.adlibris.com och www.bokus.com . Information om Lifecaps terapeut och coachutbildningar finner du på www.lifecap.se

Lifecap AB