Är kommunala tjänstemän så korkade som de framstår?

Den senaste tiden har, återigen, flera fall uppmärksammats där kommuner och offentliga organisationer köpt in produkter och tjänster som grundar sig på pseudovetenskap. Ett aktuellt exempel är Kils kommuns användning av de så kallade DISC-testerna. Trots omfattande kritik från bland andra professor Magnus Lindwall vid Göteborgs universitet, som beskriver dessa tester som ovetenskapliga och missledande, försvarar kommunens representanter sitt val. Det är tyvärr inte första gången liknande situationer uppstår, och det är dags att lyfta problemet med både bristande beställarkompetens och oviljan att erkänna fel.

DISC-testerna, som används för att kartlägga personlighetstyper, marknadsförs bland annat som verktyg för att förbättra arbetsplatser och relationer. Problemet är att de saknar vetenskaplig grund. Detta är något såväl jag som många andra forskare och ämneskunniga påpekat under åren. Trots detta köps de in av både kommuner och regioner – ofta för stora summor av skattebetalarnas pengar.

Kils kommun är inte ensam. De senaste åren har flera offentliga organisationer kritiserats för att lägga pengar på dessa och liknande ovetenskapliga produkter. Bland annat har regioner använt alternativa hälsometoder utan evidens, och skolor har investerat i pedagogiska koncept som saknar stöd i forskning. Problemet är brett, och roten till det ligger ofta i en kombination av bristande kunskap och en oförmåga att hantera kritik.

En central del av problemet är att offentliga upphandlare/inköpare ofta saknar den kompetens som krävs för att kritiskt granska de produkter och tjänster som erbjuds. Det är en sak att göra en kostnadseffektiv upphandling, men en helt annan att bedöma vetenskaplig trovärdighet och evidens. Detta medför att man köper produkter på lösa grunder, ofta för att "alla andra gör det" eller för att det låter modernt och nytänkande.

Prestigefällan – att inte våga erkänna misstag

Men kanske ännu värre än den initiala bristen på kompetens är oviljan att erkänna när något har gått fel. När kritik väl framförs – som i fallet med Kils kommun – möts den inte sällan av försvar snarare än eftertanke. Kils representanter står fast vid att DISC-testerna är ett bra val, trots tung kritik från forskarhåll. I stället för att använda kritiken som en möjlighet till förbättring väljer man att gå i försvarsställning, som om det är viktigare att rädda ansiktet än att använda skattepengarna på rätt sätt. Det här är ett mönster som återkommer i många kommuner och regioner. När beslut ifrågasätts möts man ofta av undanflykter, bortförklaringar och i vissa fall till och med förnekelse. Denna prestige blir ett hinder för utveckling och gör att felaktiga beslut fortsätter få konsekvenser långt efter att de borde ha rättats till.

Att erkänna ett misstag är inte ett tecken på svaghet – tvärtom. Det är ett tecken på mognad, ansvarstagande och en vilja att göra rätt för sig. Om kommuner och offentliga organisationer ska fortsätta ha allmänhetens förtroende krävs det att tjänstemännen som tar besluten vågar släppa prestigen. Genom att som offentlig tjänsteman hålla fast vid dåliga beslut, trots överväldigande bevis på motsatsen, sänder man en tydlig signal: Att ansiktet är viktigare än verksamheten. Det är en farlig inställning som i förlängningen underminerar förtroendet för hela den offentliga sektorn.

Jag vill egentligen inte tro att kommunala tjänstemän är så korkade att de på allvar tror på produkterna de köper. Men när man gång på gång försvarar beslut som uppenbarligen är felaktiga och inte kan visa att man förstår och agerar på kritiken, kanske jag ändå måste ompröva den uppfattningen.