Det vetenskapsfientliga Sverige!

Som representant för Akademin, både i egenskap av högt utbildad och med en anställning på Umeå universitet så möts jag inte sällan av en syn på akademiker som arroganta och elitistiska, där vi ser ner på människor utan högre utbildning. Jag känner inte igen mig själv, eller mina kollegor i den synen utan har snarare börjat se en ökad tendens till det motsatta. En fientlighet mot akademiker och ett växande förakt mot kunskap- och vetenskapssamhället som jag tycker är bekymmersam.

Exemplen på denna fientlighet är många, alltifrån den slentrianmässiga kommentaren på festen eller sammankomsten där någon konstaterar att ”universiteten är en skyddad verkstad”, eller bara ”en lekplats för de som inte kan få ett riktigt jobb”, till mer övergripande och snarast officiella ställningstaganden från folkvalda. I det senare är folkpartiledaren och tidigare utbildningsministern Jan Björklund ett bra exempel, då han tvärtemot den absoluta majoriteten av forskning vill införa tidiga betyg i skolan. Så sent som i dagens Expressen kan vi läsa att ett antal Riksdagsledamöter väljer att bjuda in företrädare för organisationen Strålskyddsstiftelsen till Riksdagen. En organisation som kritiseras för sin ensidiga och vetenskapsfientliga syn på forskning, där enbart forskning som stöder deras idéer kring strålning lyfts fram.

Vi kan också se på ett flertal exempel från arbetslivet, där man ofta medvetet väljer att frångå forskning och vetenskapligt genererad kunskap och i stället förlita som på den så kallade ”magkänslan” vid beslut. En situation där detta frekvent sker är i rekryterings- och urvalssammanhang där den rekryterande chefen inte sällan frångår de testresultat som framkommit vid vetenskapligt grundad testning och istället går på sin magkänsla och konstaterar att ”det känns som en bra kille/tjej” och anställer denna.

Med det inte sagt att det alltid finns en absolut sanning om vad som är rätt. Och det är just det som skiljer den vetenskapliga hållningen från den icke-, eller pseudovetenskapliga ansatsen. I ett vetenskapligt kontext testas och prövas hypoteser och de hypoteser som bekräftas testas igen och igen, och ibland kommer de så småningom att förkastas och på så sätt genereras hela tiden ny kunskap som leder utvecklingen framåt. Den icke- och pseudovetenskaplig hållningen syftar oftast till att bevara och stadfästa en idé som aldrig prövats, inte sällan i syfte att tjäna pengar eller för någon vinning, personlig, politisk eller annan.

Forskning vilar på grundvalen att när flera personer tänker tillsammans och följer vetenskapliga principer så har det en större potential att lösa viktiga problem än när en person gör det på basis av ovetenskapliga principer. Det är därför vi satsar en stor del av vårt välstånd på universitet och högskola. Det är ur den synvinkeln anmärkningsvärt att politiker är beredda att sätta vetenskaplighet inom parentes.

Här är det ganska lätt att som akademiker ta på sig den elitistiska hatten och skylla på att det är ett antal outbildade som inte förstår bättre, men även här finns det så många fler sidor.

Att vi står inför denna utveckling med ett ökat akademiker-, kunskaps- och vetenskapsförakt kan till stor del skyllas på just oss inom akademin. En förutsättning för att få acceptans för det vetenskapliga perspektivet är att kunna kommunicera ut den kunskap vi representerar på ett sätt som blir attraktivt och tillgänglig för alla. Här brister akademin.

Dessa brister finns kan te sig paradoxala, då akademin själva genererar kunskap och utbildar i ämnen och områden som handlar just om olika former av kommunikation, men det finns så klart förklaringar.

Det finns idag inte tillräckliga incitament inom respektive lärosäte för att prioritera dessa frågor. Det i sin tur hänger ihop med en hierarki där forskning är högst placerad följt av undervisning och först därefter kommer samverkan med det omgivande samhället. Denna hierarki vidmakthålls dessutom av överordnande finansieringsstrukturer som inte hittills visat intresse för att jämställa de tre delarna.

Därför behöver såväl de olika lärosätena, forskningsfinansiärer och Regering och Riksdag ta sig en funderare över hur vi vill av vårt kunskapssamhälle ska utvecklas. Jag tror att för att få en ökad förståelse och acceptans för ett vetenskapligt perspektiv behövs det en satsning på kommunikation kring den kunskap som finns och skapas inom akademin.

Kanske till och med mer än vad vi behöver mer forskning – i alla fall just nu.