Godtycke och jäv inom psykoterapeututbildningen?

Mina två senaste blogginlägg, från den 23 april och 1 maj, har handlat om systemet och myterna kring utbildningen till Psykoterapeut, en examen som ger yrkeslegitimation inom Hälso- och Sjukvård. Dessa inlägg har väckt många reaktioner, och den senaste och kanske längsta, kommer från en tidigare studierektor vid Enheten för Psykoterapi vid Umeå Universitet i form av ett mail den 4 maj.

Normalt hade jag inte offentligt kommenterat ett personligt adresserat brev, men då brevskrivaren även valt att publicera det offentligt på internet vill jag gärna delge ett par av mina synpunkter.

Jag väljer att inte bemöta de sakfel som brevskrivaren gör på annat sätt än att konstatera att brevskrivaren på samma sätt som är så vanligt i sammanhanget framställer såväl Grundläggande psykoterapiutbildning och Handledarutbildning såsom att de vore samhälleligt reglerade till såväl behörighetskrav som omfång i tid, antal högskolepoäng etc. Så är alltså inte fallet. Brevskrivaren visar tyvärr på hur vitt spridda de myterna är.

Det stora systemfelet
Brevskrivaren blottar, kanske omedvetet, en del av det stora systemfelet med utbildningsgången till Psykoterapeut genom den ”Grundläggande psykoterapiutbildningen” (GPU). Så här adresserar brevskrivaren frågan om kraven på den Grundläggande Psykoterapiutbildningen:

”Kraven har ökat med åren och idag är utbildningsanordnarna i vårt land ganska överens om vad en grundläggande psykoterapiutbildning ska innehålla. Många ger själva basutbildningar som är anpassade för sina egna psykoterapeutprogram.”

Den sista meningen i stycket ovan är viktig. Här säger brevskrivaren att utbildningsanordnare av det legitimationsgrundande Psykoterapeutprogrammet ger en Basutbildning (annat namn för GPU) som är anpassade för det egna Psykoterapeutprogrammet. Genom att anpassa sin GPU efter sina egna behörighetskrav eller det omvända, kan utbildningsanordnaren i princip välja vilka sökande som ska komma i fråga för Psykoterapeutprogrammet.

Så är inte tanken med svensk högre utbildning.

För studenten innebär detta en stor osäkerhet. Den student som väljer att själv betala för en GPU (100-150 tkr) tar stora risker. Studenten kan per automatik inte i förväg veta om dennes GPU anses behörighetsgivande för ett Psykoterapeutprogram. Ja kanske förutom hos den utbildningsanordnare man just betalat stora pengar till.

Så är inte tanken med svensk högre utbildning.

Vad som bekymrar mig mest i dagens system med en helt oreglerad väg in till ett Legitimationsyrke, är att det möjliggör för personer med stort inflytande över en legitimationsgrundande utbildning, exempelvis på ett universitet, att utnyttja behörighetskraven för personlig vinning.

En sådan person kan erbjuda en GPU i privat regi för att i nästa skede kunna diktera vilka GPU som ska anses behöriga till en legitimationsgrundande utbildning på ett universitet. Huruvida detta förekommer vet jag inte, men bara att möjligheten finns inom ramen för svenskt utbildningsväsende är oroande och inte värdigt.

_____________________________'

Dagens system öppnar alltså för godtyckliga bedömningar mellan den grundläggande psykoterapiutbildningen och den Legitimationsgrundande utbildningen i psykoterapi. Det öppnar även för allvarliga jävsförhållanden där personer på ett lärosäte har möjlighet att ställa sådana krav på en grundläggande psykoterapiutbildning att de gynnar ens egna ekonomiska intressen.

Så är definitivt inte tanken med svensk högre utbildning!