Psykoterapeut - yrke på lös grund?

För några dagar sedan skrev jag ett blogginlägg med syfte att belysa en hel del myter kring psykoterapeutyrket och framför allt kring utbildning till psykoterapeut. Inlägget fick långt större spridning än vad jag räknat med och innehållet har diskuterats i många olika sammanhang. Jag har också fått ta emot en hel del synpunkter, såväl positiva som negativa, från personer med direkt koppling till ämnet som psykologer, psykoterapeuter och socionomer. Men även journalister, politiker och ett par myndigheter har hört av sig. Dessa har främst uttryckt förvåning kring hur ett en ingång till en utbildning som leder fram till en legitimation inom hälso- och sjukvård kan vara så spretig och oreglerad, samt förvåning över hur så många fortfarande upprätthåller och sprider direkta felaktigheter kring vad som gäller inom detta område

Med anledning av detta vill jag nedan, så schematiskt som möjligt, beskriva utbildningsgången fram till det man erhåller en legitimation som psykoterapeut i Sverige.

Kanske är det talande för behovet att klargöra detta, att det är svårt att göra en sådan presentation i kronologisk ordning. För att kunna göra detta begripligt, måste jag nämligen börja i bakvänd ordning.

Legitimation som psykoterapeut

Legitimationen utfärdas av Socialstyrelsen med stöd av Patientsäkerhetslagen (PSL). I PSL 1 kap 4 §, regleras vilka rekvisit som ska vara uppfyllda för att legitimation ska kunna utfärdas. För legitimation som psykoterapeut är det enda kravet Psykoterapeutexamen. Notera här att det till skillnad från Psykologexamen, som har ett krav om s k PTP-tjänstgöring, inte finns ytterligare krav.

I korthet: Har du Psykoterapeutexamen uppfyller du kraven för legitimation.

Psykoterapeutexamen

En psykoterapeutexamen får utfärdas av en utbildningsgivare som har examensrätt för denna examen. En utbildningsgivare kan exempelvis vara ett statligt lärosäte eller en enskild utbildningsanordnare (exempelvis en stiftelse eller ett privat företag). I Sverige finns i dag 12 utbildningsgivare med examensrätt, varav 7 lärosäten och 5 enskilda utbildningsanordnare.

De övergripande ramarna och förutsättningarna för psykoterapeutexamen regleras av Högskoleförordningens (HSF) bilaga 2. Där regleras volym på kursfordringar (antal högskolepoäng) samt andra förutsättningar för examen. I detta fall nämns förkunskaper uttrycks i att man även ska ha annan examen (läkar-, psykolog-, socionom- eller annan motsvarande examen).

Notera att HSF endast reglerar vilka mål studenten ska ha uppfyllt för att erhålla psykoterapeutexamen. Dessa kallas ofta för nationella examensmål, vilket talar om precis vad det är.

Psykoterapeutprogrammet/Legitimationsgrundande utbildning till Psykoterapeut

Utbildningen leder fram till Psykoterapeutexamen och ges följaktligen av utbildningsgivare med examensrätt. Utbildningen följer av naturliga skäl HSFs krav för psykoterapeutexamen, men där upphör regleringen precis som för alla andra utbildningar inom universitet och högskola. Innehåll, upplägg, fördelning av kurser/poäng och liknande frågor är helt upp till utbildningsgivaren att bestämma.

För antagning till utbildningen krävs att den sökande är behörig enligt de behörighetskrav som respektive lärosäte ställer upp. Lärosätena har enligt HSF 10 kap § möjlighet att ställa särskilda behörighetskrav.

När det gäller behörighetskraven så varierar de fullt naturligt mellan olika mellan utbildningsgivare, men något som är gemensamt är att man ställer krav på en ”Grundläggande psykoterapiutbildning” för sökande med Socionomexamen eller med ”annan motsvarande examen.”

Grundläggande psykoterapiutbildning, GPU. (läses ej av psykolog och specialistläkare i psykiatri.)

Det går en viktig gräns mellan GPU och den legitimationsgrundande utbildningen (Se bild). Skillnaden består av samhällets påverkan, kontroll och tillsynen över utbildningen. Den grundläggande utbildningen saknar all form av samhällelig sanktion och kontroll både avseende omfattning, målsättningar, genomförande och kvalité, medan den legitimationsgrundande utbildningen står under samhällets tillsyn.

Detta innebär att det inte går att beskriva vad en GPU är, än mindre vad den innehåller, hur lång den är,, vilken kompetens som ska finnas hos lärare eller vilken kvalité den har och vem som ska kontrollera det..
En GPU kan ges av vem eller vilka som helst. Den innebär oftast att man inte får högskolepoäng, och än mindre en examen.

GPU ges av ett fåtal lärosäten och kan då ge högskolepoäng. Den ges då som fristående kurs, eller som kurspaket, men ger inte heller då en examen. Antalet platser på lärosäten, vilka är kostnadsfria, är väldigt få. De flesta som går GPU gör det hos en enskild utbildningsanordnare (i detta fall oftast ett privat företag) där man betalar en kurs- eller terminsavgift.

Kortfattat: En GPU är inte reglerad på något sätt utan kan vara vad som helst.

Sammanfattning

Då det finns en föreställning om att den grundläggande psykoterapiutbildningen ÄR enhetlig eller åtminstone reglerad, så nöjer sig ofta utbildningsgivare av den legitimationsgrundande utbildningen med att den sökande har ett intyg att man genomgått en sådan utbildning. Man ställer inga krav på innehåll och specifika förkunskaper. Detta innebär att man överlåter en viktig del i att tillse att den sökande har tillräckliga förkunskaper till en marknad som är helt oreglerad.

Ofta vid anställning av personer inom vården ställs det krav på att den sökande har en grundläggande psykoterapiutbildning, i tron att detta garanterar en viss kompetens. Då detta inte är fallet riskerar vården att anställa individer med ibland endast rudimentära kunskaper till att arbeta med patienter som lider av psykisk ohälsa. Detta medför såklart en risk för patienten.

Nu är dessa synpunkter inte nya. De har påtalats ett flertal gånger inte minst i Högskoleverkets (nuvarande UKÄ) egna utredningar av utbildningsgången till Psykoterapeut. Problemen lyftes senast med stor tydlighet i utredningen En ny psykoterapeutexamen (Rapport 2011:20R). Där lades t.o.m. ett förslag på att göra om systemet. Men ingenting har hänt och dagens system där man kan antas till högre utbildning på avancerad nivå på basis av en helt oreglerad utbildning fortlever.

Till ingens förtjänst.