Kan vi inte bara vara tysta en stund?

Har ni tänkt på vad det sägs mycket nu för tiden?

Och med ”sägs” menar jag inte bara det verbalt sagda som kommer över läpparna på mediapaneler, i politiska debatter, alla tusentals podcasts, eller bara allt prat som sägs på arbetet och kallpratet i våra sociala liv. Jag menar också det skrivna ”pratet”. Det som kommer via debattartiklar, översvallande inlägg på Facebook och i kortare versionen på Twitter. Dessutom alla dessa blogginlägg (av vilket ni kommer bli varse, paradoxalt nog detta är ett) som uttrycker synpunkter och åsikter genom tusentals tecken på respektive hemsida eller bloggportal.

Låt mig först slå fast att möjligheten att få uttrycka sig fritt är fantastisk och alla har så klart rätten att välja såväl kanaler som frekvens och omfång för sitt uttryck. Ingen annan ska bestämma över detta.

Men, är allt detta prat verkligen nödvändigt och varför har det blivit ett så starkt behov hos så många, att offentligt få uttrycka sina åsikter och uppfattningar om saker och ting. Jag kan se minst tre anledningar:

1. Kanske är det för att vi kan? Vi har genom det digitala samhället fått möjligheten att sprida våra åsikter obehindrat över hela världen. I alla fall tror vi det. Vi har fått möjligheten att publicera, men inte per automatik fått andra människor att lyssna på oss, ta vara på våra idéer eller åsikter. Bara för att vi får ett antal gillanden eller delningar vet vi inte om våra åsikter faktiskt betyder något.

Det finns dock en annan sak som vi också kan, men som vi allt mer sällan tillämpar. Förmågan att inhibera. Att när vi får en tanke om att säga något, faktiskt välja att inte göra det. Kalla det en medveten självcensur, där vi inser att just detta kanske inte behöver sägas just nu. Vi kanske ska spara det till senare, eller kanske helt enkelt bara låta det vara. Vi kanske denna gång tjänar på att vara tysta

Det är först i samverkan med tystnaden som det sagda får verklig betydelse. Det är när vi väljer bort det mindre viktiga som det viktiga får större utrymme både i våra egna medvetanden och sannolikt även i andras.

2. Kanske är det vår inbillade uppfattning om att ju mer vi säger, desto större blir vårt existensberättigande. Vi lär oss ganska snart att det är viktigt att ta plats, uttrycka sina åsikter och att stå på oss. Bra nog, men frågan om inte det blivit en överdriven sanning. Kan vi inte komma överens om att en som väljer att inte skriva ett blogginlägg varje vecka också är värd att lyssnas på?

Det är kanske inte just mängden ord som vi producerar, i talad eller skriven form, som avgör om vi verkligen finns eller är värd att lyssnas på. Den tysta åsikten är lika viktig som den sagda.

3. Vi tror att kvalitén på våra relationer definieras av vad vi kan säga till varandra. Hur många gånger har vi inte hört ”vi är så bra vänner, vi kan prata om vad som helst”. Som om det vore det svåra. Det är egentligen ganska enkelt att prata med vem som helst om vad som helst. Samtalsämnen finns det gått om . Det svåra är att sitta tyst med varandra. Hur många gånger har vi inte suttit med någon och känt oss lite obekväma när tystnad infallit?

Kvalitén i våra relationer kanske inte handlar om att kunna prata med varandra utan om att våga kunna ta vara på tystnaden och faktiskt sitta och tiga med varandra?

På samma sätt som det är en rättighet att få uttrycka sig, är det också en rättighet att få vara tyst. Jag tänker mig att om vi bejakade denna rättighet, och utnyttjade tystnaden till våra och andras fördelar, så skulle vi också få en större tilltro till det sagda och skrivna ordet.

Tig med varandra!

Det är inte lätt att välja att vara tyst då vi hela tiden förväntas prata. Det är heller inte lätt att vara tyst om man inte övat på det. Vi måste öva på det.

Så varför inte använda denna dag till att öva.

Ring en kompis och be denna komma över på en kopp kaffe.

Sedan sitter ni där och tiger med varandra.