Stryp pengar till pseudovetenskap

Denna text publicerades ursprungligen på SvD Debatt 21 januari 2016

Sveriges Radios har under vecka 2 inlett en granskningsserie under namnet ”Psykobabblarna” där man granskar pseudovetenskap och dess förekomst i det svenska samhället. Inledningsvis har fokus legat på pseudovetenskapen Kommunikologi som visat sig vara frekvent använd såväl inom offentlig verksamhet som kommuner och landsting, offentligt finansierad verksamhet som exempelvis Riksidrottsförbundet samt inom organisationer och privata verksamheter. Denna granskning är angelägen och har blivit rejält uppmärksammad både på ledarplats och i artiklar i många stora dagstidningar samt i sociala medier. Främst är det frågan om hur offentliga verksamheter kan tillåta detta förekomma, och inte minst inom skolan, som fullständigt befogat väckt den största kritiken.

Jag är inte förvånad över att Kommunikologi och annan pseudovetenskap har i princip fritt tillträde till offentlig verksamhet och till skattepengar i form höga konsultarvoden. Försäljarna av pseudovetenskap är tämligen skickliga, men hur mycket man än vill kan inte dessa skuldbeläggas för sina försök att tjäna pengar. Nej, ansvaret ligger helt och hållet på den upphandlande verksamheten. Det är den som ska vara tillräckligt kompetent att utforma ett upphandlingsförfarande som omöjliggör för pseudovetenskapen att smyga sig in i de offentliga verksamheterna.

Tyvärr verkar det saknas såväl tillräcklig beställarkompetens som intresse av att bevaka produkters och tjänsters vetenskapliga underbyggnad och kvalitet i samband med offentliga upphandlingar. Speciellt tydligt blir detta vid upphandling i områden som inte har tydliga standarder eller där det finns tydliga regelverk att följa avseende kvalité eller utförande. Ett av dessa områden är det psykologiska produkt- och tjänsteområdet.

Det psykologiska området är stort inom den offentliga verksamheten och täcker ett stort antal verksamhetsområden. Det täcker bland annat kommunikationstjänster, rekrytering, ledar- och grupputveckling, krisstöd, konflikthantering, rehabilitering, psykologisk behandling, psykosociala arbetsmiljöutredningar, coaching och mycket mer.

Antalet utövare/konsulter som erbjuder tjänster i detta område är enormt och jag har full förståelse för svårigheten att få en bra bild över tjänsters och produkters effektivitet och kostnadseffektivitet. Att området dessutom är i det närmaste oreglerat och titelfloran enorm, i kombination med att delar av branschen, likt Kommunikologin, försöker få sina tjänster förknippade med vetenskap genom användandet av vetenskapliga termer, gör inte saker lättare.

Just därför krävs det aktiva åtgärder för att öka såväl intresse som kompetens och skärpa vid upphandlingar inom det psykologiska området. Och det finns möjligheter.

Lagen om offentlig upphandling ger, som jag bedömer det, upphandlade enhet möjlighet att ställa krav på vetenskaplighet, och framför allt ger den möjlighet att värdera vetenskaplighet högt i anbudsvärderingen. Men för att göra detta krävs det tillräcklig kunskap om vetenskap och förmåga att bedöma den, hos den upphandlande enheten och på upphandlingsavdelningen. Idag är denna kompetens marginell, och i den mån den finns så utnyttjas den inte.

Paradoxalt nog har många kommuner, landsting och myndigheter så kallade Forsknings- och Utvecklingsavdelningar (FoU). Dessa bör rimligtvis ha tillräcklig vetenskaplig kompetens för att kunna bidra i ett upphandlingsarbete, men jag betvivlar att denna resurs utnyttjas i detta sammanhang. Vidare har många verksamheter anställda med akademisk examen på avancerad nivå, vilket inte heller utnyttjas.

Mina förslag blir därför att:

• Utnyttja befintlig vetenskaplig kompetens inom organisationen för bedömning av vetenskaplighet vid köp av produkter och tjänster inom det psykologiska området.
• Om kompetensen ej finns inom organisationen, upphandla extern vetenskaplig kompetens.
• Ställ krav på vetenskaplighet i anbudsunderlagen.
• Värdera vetenskapligheten högt i anbudsvärderingen.

Den extra tidsåtgång och eventuella kostnader som ovanstående åtgärder kortsiktigt skulle kunna innebära får anses marginella i förhållande till den skada pseudovetenskapliga metoder långsiktigt kan göra för en organisation, dess medarbetare och brukare.

Problemet är så mycket större, för även om just Kommunikologi nu stått i fokus för Sveriges Radios granskning, så är det främst friska individer i chefsbefattning som utsatts för metoden. En grupp som åtminstone till viss del har både kraft och mod att reagera. Samtidigt finns det många i direkt beroendeställning, exempelvis medarbetare som ”rehabiliteras” av hobbyterapeuter utan adekvat utbildning, och arbetssökande som utvärderas med instrument som kränker dem, där kanske inte orken, modet eller möjligheten finns för att opponera sig.

Att ställa krav på vetenskaplighet vid offentlig upphandling blir därför lika mycket en skyldighet som en möjlighet.

Mattias Lundberg

Leg. Psykolog, Docent i psykologi

Denna text publicerades ursprungligen på SvD Debatt 21 januari 2016

---------------------------------

Kontakt: mattias@aplato.se, 070-3154078