SNS Konjunkturråd 2026: Obekväma beslut och prioriteringar krävs för att lösa välfärdens personalförsörjning

Välfärden utgör en femtedel av arbetsmarknaden i Sverige – men har samtidigt de lägsta lönerna i EU i relation till övriga ekonomin. Välfärdssektorn kan inte både bemannas och byggas ut som det ser ut under dagens villkor. I SNS Konjunkturrådsrapport visar fyra forskare att obekväma val krävs: höjda löner för att öka attraktiviteten, sänkta formella kvalifikationskrav, sänkta ambitioner för välfärden, eller en kombination.

- En realistisk väg framåt är att använda kompetenser mer differentierat. Låt högutbildad personal fokusera på uppgifter som verkligen kräver deras kompetens, och sänk kvalifikationskraven för andra arbetsuppgifter. Det möjliggör höjda löner där rekryteringsproblemen är som störst utan att kostnaderna skenar, samtidigt som fler grupper kan finna arbeten i sektorn, säger Oskar Nordström Skans, ordförande i SNS Konjunkturråd.

Välfärdssektorn har redan i dag problem med personalförsörjningen. Samtidigt pekar demografiska förändringar, ökade politiska ambitioner och ett växande välstånd mot en fortsatt ökning av efterfrågan på tjänsterna.

Låga relativlöner - men nöjda medarbetare

Rekryteringsproblemen i välfärdssektorn beror dock sannolikt inte främst på bristande arbetsmiljö. Anställda inom välfärden uppger i genomsnitt lika hög arbetstillfredsställelse som andra, de upplever sina jobb som meningsfulla och stannar oftare kvar i arbetslivet upp i högre åldrar. Det finns inga tecken på en generell flykt från sektorn, även om rörligheten har ökat med både fler in- och utträden. Men forskarna pekar på en svensk egenhet:

- I ett internationellt perspektiv sticker den svenska välfärdssektorn ut genom att ha lägre löner relativt den övriga ekonomin än något annat EU-land, samtidigt som sektorn är större än i de flesta andra länder. Ett effektivt sätt att öka attraktiviteten, som dock inte är utan kostnad, är genom höjda relativlöner inom bristyrkena, säger Olof Åslund.

Strukturella problem kräver politiska beslut

Rapporten visar att många yrken inom välfärden kräver specifik utbildning, vilket gör det svårt att snabbt skala upp verksamheten genom att locka arbetskraft från andra delar av ekonomin. När behoven ökar blir därför rekryteringarna dyra, långsamma och osäkra.

- Ytterst avgörs utbudet av arbetskraft och dess vilja och möjlighet att arbeta i välfärden av politiker. Ska rekryteringsutmaningen lösas är det därför politiker som behöver prioritera kring de vägval vi pekar på, kommenterar Lena Hensvik.

Vägval för välfärden

Enligt rapporten finns tre huvudsakliga vägar för att möta rekryteringsutmaningen. Alla alternativ innebär dock svåra avvägningar och ökade kostnader – ekonomiska eller politiska.

En väg är att få fler att vilja arbeta i sektorn. Genom att höja lönerna kan rekryteringen underlättas. Ett närliggande verktyg för att öka viljan till arbete är riktade utbildningssubventioner, som i andra länder har visat sig ge fler och bättre sökande till specialistutbildningar. Med denna väg ökar sannolikt dock behovet av finansiering genom skatte- eller avgiftshöjningar.

En annan väg är att se till att fler kan arbeta i sektorn. För att underlätta rekryteringen är det rimligt att sträva efter att minimera formella kompetenskrav och andra rekryteringsbarriärer. Under de senaste decennierna har andelen utrikes födda i välfärden ökat mycket kraftigt på grund av att många med flyktingrelaterad migrationsbakgrund arbetar i sektorn. Men den politiska debatten betonar genomgående minskad migration.

Den tredje vägen är att sänka rekryteringsambitionerna. Det kan ske genom en prioritering mellan tjänsterna eller genom ökad produktivitet. Forskarna visar dock att välfärdssektorn domineras av arbetsuppgifter som är svåra att effektivisera i sådan grad att personalbristen kan lösas genom AI och annan teknologi. En generellt ökad efterfrågan på välfärd kan även komma att öka rekryteringsbehovet:

- Om produktiviteten ökar snabbare i andra sektorer, vilket ger människor större köpkraft, kan resultatet bli att en allt större del av ekonomins efterfrågan riktas mot välfärdstjänsterna. Paradoxalt nog kan teknologiutvecklingen därför göra att välfärdens rekryteringsproblem ökar, avslutar Georg Graetz.

Rapportens viktigaste slutsatser:

• Välfärdssektorn har lägre löner än den övriga ekonomin i Sverige. De svenska lönerna är lägst i EU, relativt övriga ekonomin.
• Utbredda krav på formell utbildning förvärrar rekryteringsproblemen, och är inte med självklarhet ett bra sätt att förbättra yrkens status- eller lönenivåer.
• Vid långsiktiga rekryteringsproblem är det olämpligt att förlita sig på lösningar som ökar belastningen på den befintliga personalen och därigenom försämrar arbetsmiljön, vilket ytterligare kan förvärra rekryteringsproblemen.
• Den flyktingrelaterade migrationen har under 2000-talet varit en mycket viktig rekryteringsbas. På 20 år har det skett en tredubbling av andelen anställda med flyktingbakgrund i både förskolan och omsorgen.
• Permanenta uppehållstillstånd kan göra det lättare att rekrytera och behålla personer med rätt kvalifikationer som vill arbeta i sektorn.
• Teknik och AI kan bidra till effektivisering, men kan sannolikt inte ensamt lösa personalförsörjningen.
• Det finns en stor möjlig rekryteringsbas bland män, som är underrepresenterade i välfärdssektorn. En anledning till kvinnodominansen inom välfärden är sannolikt att män har betydligt större lönegap relativt arbeten utanför sektorn.

Möjliga reformer för en bättre fungerande kompetensförsörjning:

• Höj relativa löner i yrken där rekryteringsproblemen är som störst.
• Inför riktade utbildningssubventioner för att öka intresset för bristyrken.
• Sänk och differentiera formella kompetenskrav för vissa arbetsuppgifter.
• Bredda rekryteringsbasen, bland annat genom bättre tillvaratagande av utrikes föddas kompetens.
• De ökade möjligheterna till distansarbete i andra sektorer gör välfärdssektorn mindre attraktiv – flexiblare scheman kan balansera något av den nackdelen.

Om SNS Konjunkturråd 

SNS tillsätter årligen en grupp forskare som under benämningen SNS Konjunkturråd analyserar hur samhällsekonomin fungerar över tid när det gäller olika centrala frågor. Baserat på slutsatserna lämnar forskarna rekommendationer till politiker, och ibland även till andra beslutsfattare. 

SNS Konjunkturråd har funnits sedan 1974 och totalt har drygt hundra forskare medverkat. Rapporternas författare svarar för analys, slutsatser och förslag. SNS som organisation tar inte ställning till dessa. 

Om författarna

Oskar Nordström Skans (ordförande) är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet

Kontakt: oskar.nordstrom_skans@nek.uu.se / 018-471 51 26

Georg Graetz är docent i nationalekonomi vid Uppsala universitet

Kontakt: georg.graetz@nek.uu.se

Lena Hensvik är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet

Kontakt: lena.hensvik@nek.uu.se

Olof Åslund är professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet

Kontakt: olof.aslund@nek.uu.se