Varför vägrar vi heja på vår granne?

Varför vägrar vi heja på vår granne?

Sverige är ute ur fotbolls-VM.

Norge är kvar.

På lördag möter de England i kvartsfinal efter att ha slagit Brasilien. Och jag har märkt något ganska intressant i samtalen runt omkring mig.

Det verkar vara förvånansvärt svårt för många svenskar att bara säga: Nu hejar vi på Norge.

Vi kan utan problem ta ett lag på andra sidan jorden till våra hjärtan. Börja prata varmt om ett land vi knappt hade kunnat placera på en karta några veckor tidigare.

Men Norge? Där tar det emot.

Och jag tycker att det är intressant. För det handlar nog om mycket mer än fotboll...

Det är inte alltid den största rivalen som skaver mest

Norge och Sverige är lika.

Vi är grannar. Vi delar historia, kultur och en hel del av vår självbild. Vi jämför våra skidåkare, våra artister, våra ekonomier, våra kungahus och tydligen också hur vi uttalar ordet banan.

Vi retas med varandra, oftast med kärlek.

Men kanske finns det något psykologiskt i just det där. Att det ibland är svårare att unna framgång åt den som står nära än åt den som står långt bort.

Jag kan beundra någon som lever ett liv som inte alls liknar mitt eget utan att deras framgång säger särskilt mycket om mig.

Men när någon som är ungefär som jag lyckas?

Då blir jämförelsen plötsligt möjlig.

En kollega i samma bransch får jobbet du ville ha.

En vän köper huset du själv drömmer om.

Ett syskon verkar ha fått ordning på livet lite snabbare.

En gammal klasskamrat dyker upp i ditt flöde och har tydligen blivit enormt framgångsrik medan du står hemma och försöker förstå varför diskmaskinen piper.

Då kan något annat hända.

Inte för att vi är dåliga människor, utan för att den andras framgång plötsligt blir en spegel.

Vi jämför oss inte med vem som helst

Social jämförelse är en grundläggande del av hur människor förstår sig själva.

Vi tittar på andra för att förstå hur det går för oss.

Men alla människor är inte lika relevanta att jämföra sig med.

Den som står väldigt långt ifrån oss kan vara imponerande.

Den som liknar oss kan bli måttstock.

Det är en ganska stor skillnad.

Jag behöver inte fundera särskilt mycket över vad en världsstjärnas framgång säger om mitt eget liv. Våra förutsättningar är uppenbart olika.

Men när någon som haft ungefär samma startpunkt plötsligt springer ifrån mig kan frågor väckas som jag inte ens visste att jag bar på.

Varför lyckades hon?

Varför är han längre fram än jag?

Borde jag ha gjort andra val?

Har jag misslyckats med något?

Forskning om social jämförelse visar att jämförelser uppåt kan väcka både inspiration och avund. Det är alltså inte själva framgången som avgör vår reaktion, utan också vad den gör med vår bild av oss själva. Forskning har också kopplat avund och social jämförelse till skadeglädje när den som varit föremål för jämförelsen sedan misslyckas.

Och kanske är Norge helt enkelt lite för nära.

Avund är en känsla vi helst inte vill kännas vid

De flesta av oss vill se oss själva som generösa människor.

Vi vill vara personen som gläds åt andras framgång. Och oftast är vi nog det.

Men avund är en känsla som nästan alla människor känner och nästan ingen vill erkänna.

Det är mycket lättare att kalla den något annat.

“Jag tycker bara att hon har blivit lite märkvärdig.”

“Han hade faktiskt väldigt mycket tur.”

“Jag unnar dem verkligen det, men…”

Vi hittar förklaringar.

Vi letar efter fel.

Vi tonar ner det som den andra har lyckats med.

Inte alltid för att vi vill den andra illa, utan ibland för att deras framgång har väckt något obekvämt i oss själva.

Och det är där jag tycker att det blir intressant.

För känslan i sig är inte problemet.

Vi behöver inte skämmas för att vi jämför oss, känner avund eller märker att någon annans framgång skaver.

Men vi kan bli nyfikna på varför.

Ibland avslöjar irritationen något om oss själva

Vi är ofta väldigt snabba på att analysera personen vi stör oss på.

Hon skryter för mycket.

Han har förändrats.

De tror att de är bättre än alla andra.

Men tänk om vi ibland skulle stanna upp innan vi analyserar den andra?

Varför väcker just den här personen så mycket i mig?

Vad är det jag jämför?

Vad är det i deras framgång som känns hotfullt?

Det betyder inte att all kritik egentligen är avund. Vissa människor är faktiskt irriterande. Vissa framgångar är orättvisa. Vissa beteenden förtjänar kritik.

Men ibland handlar vår starka reaktion mindre om den andra personen än vi tror.

Det kan vara ganska jobbigt att upptäcka.

Men också användbart.

För avund kan faktiskt berätta något.

Den kan visa oss vad vi längtar efter.

Vad vi saknar.

Vad vi önskar att vi själva hade vågat göra.

Problemet är inte alltid att vi känner avund. Problemet uppstår när vi är så upptagna med att förneka den att vi aldrig lyssnar på vad den försöker berätta.

Andras framgång är inte vår förlust

Vi vet det egentligen.

Att en vän lyckas betyder inte att jag har misslyckats.

Att en kollega får beröm betyder inte att mitt arbete blivit sämre.

Att ett syskon hittar rätt betyder inte att jag ligger efter.

Och att Norge går långt i VM gör naturligtvis inte Sverige sämre på fotboll än vi redan var när vi åkte ut.

Ändå kan det kännas så.

Som om framgång vore en begränsad resurs.

Som om någon måste ligga före och någon måste ligga efter.

Som om den andras ljus på något märkligt sätt gör vårt eget lite svagare.

Men kanske är en del av att bli tryggare i sig själv att kunna stå kvar även när någon nära lyckas.

Att märka jämförelsen.

Känna det lilla sticket.

Och ändå säga:

Vad roligt för dig.

Och faktiskt mena det.

Så vem hejar du på?

Kanske är det bara en fotbollsmatch.

Förmodligen är det mest en fotbollsmatch.

Men den väcker ändå en ganska mänsklig fråga.

Varför är det ibland lättare att glädjas åt framgång hos någon långt borta än hos den som står bredvid?

Och vad händer om vi, bara för en kväll, bestämmer oss för att inte jämföra?

Jag vet vem jag kommer att heja på.

Vår granne.

Caroline Erkers
Legitimerad psykolog, författare och grundare för vårdkoncernen Svea KBT och Elly Care