När det inte funkar att tänka positivt

När skådespelaren Robin Williams tog sitt liv började vi prata om psykisk ohälsa igen. Som vi ofta gör då någon artist, idrottsman eller tv-profil väljer att berätta om sitt eget psykiska mående. Det är synd att vi inte gör det oftare, pratar om det alltså. Så många lider i det tysta. Det är tyst för att ämnet är svårt, skamfyllt och sällan får den plats det förtjänar i media och i debatten.

Debatten kring varför folk mår dåligt och varför vi är så dåliga på att hantera det kan föras på många plan och vi kan alltid tillskriva våra myndigheter och politiker stort ansvar för att inte ”lösa gåtan” eller göra sin plikt och fatta de rätta besluten. En del vill också lägga ansvar på den enskilde individen att ta ansvar för sitt liv och på dennes arbetskamrater och vänner att våga prata med individen om den psykiska hälsan.

Det finns dock ett område som sällan berörs och det är den kulturella eller samhälleliga förväntan som ligger på oss medborgare. En kultur som skapats utan någon direkt upphovsman eller någon som kan ställa till svars för den. En kultur som vuxit till en sanning om hur livet är, ska vara och vad som förväntas av dig om du ska vara en bra och lycklig medborgare.

Tron på det positiva tänkandet och det optimistiska synsättet.

För visst är det så att det är bättre att vara optimistisk och positiv. Man ska se ljust på tillvaron och helst gå omkring med ett leende på läpparna och titta framåt?.

För inte är det tvärtom. Det är inte den pessimistiske, negative som oftast ser faror och risker i det mesta som lyfts fram som förebild. Nej, det är en olycklig människa.

Titta dig omkring i samhället så ser du att du hela tiden får dig itutat budskapet om att livet blir lättare om du tänker positivt. Du kommer att gå igenom dina svårigheter mycket enklare och du kommer att få möjligheter som du inte skulle få annars. Du kan läsa det i självhjälpsböcker, lyssna på inspirationsföreläsningar och du kan se experter i morgonsofforna i tv beskriva 5 enkla råd för att uppnå just detta.

Trenden med optimistkonsulter har varit lång. Sedan början av 80-talet har det positiva tänkandets lov sjungits. Visst borde det hänt något nu. Givit resultat alltså.

Men vi mår ju sämre nu. Det är något som inte stämmer för sjutton!

Det låter ju attraktivt att tänka positivt, men det finns en baksida, eller kanske flera. För det första finns det inget magiskt med ett positivt tänkande. Det botar ingen lunginflammation, det är det penicillin som gör. Det skapar inte ekonomisk trygghet, det är det ordning och reda, en rimlig budget och planering som gör osv. Vi måste sluta tro att ett optimistiskt synsätt och ett positivt tänkande är en egen entitet, något eget, något som per automatik gör oss lyckliga.

För det andra är det positiva tänkandet skuldbeläggande, för en del till och med nedbrytande. Tänk dig den person som har det tungt, den som mår dåligt och av samhällskulturen, av föreläsare och av medmänniskor hela tiden får höra att det är bättre att tänka positivt. Tänk om personen inte klarar att tänka positivt, eller tänk om denne tänker positivt, men trots det inte mår bättre. Då blir bördan dubbel:

Då har vi bidragit till personens situation genom att implicit säga att ”Inte ens tänka positivt kan du…”, eller ”du har inte tänkt tillräckligt positivt…”.

Det här bidrar till att folk mår dåligt idag. Det är pga av tron på det positiva tänkandet och de förväntningar och krav som det ställer oss, som gör att många av oss går omkring med en orosklump i magen, en klump som i vissa fall växer ut till ett ångestsyndrom eller en depression och blir hämmande och i vissa fall förlamande.

Livet är för jävligt ibland och vi kommer alla att må dåligt av det någon gång. Det är bättre att ställa in sig på det än att försöka stoppa in det och gömma det i optimismens luftslott.

Och det är framför allt viktigt att vi pratar om det.

PRATA OM DET!