Dräpardygnet del 2

Den vanliga tävlings-ivern, spetsad med nervositeten av en ny utmaning i en ny omgivning, drev blodsockret till otrevliga höjder när det närmade sig start. Vid det här laget kan jag förvänta mig det, men det är fortfarande svårt att kontrollera. En tilltagen korrigeringsdos skulle dessutom innebära ännu större distraktion och problem ett par timmar framöver, här får man ha is i magen. Jag nöjde mig med någon försiktig dutt Novorapid och inbillade mig att adrenalinet och trögheten av det höga blodsockret får neutralisera varandra..

Första kvällen lyckades vi spela våra starka kort utan några större missar. Det som började i centrala Umeå med stafett tog sedan av längs de kartor vi haft i handen sedan en kort tid innan start. Navigeringen var vi ödmjuk inför men desto kaxigare när vi synkroniserade en tät linje och öste full fart på cykelsträckorna, ingen tid för att oroa sig över distansen. Cykeln är också en gren där händerna stundtals har möjlighet att vara fria och tillåter lite extra kontroller eller energiintag. Möjligtvis att diabetesen kommer som mest i vägen just under växlingarna mellan de olika disciplinerna. Det blir uppenbart ett moment extra och det kostar tid.

Under tävlingen använde jag Libremätare med sändaren fast på överarmen. Tillhörande avläsare hade jag i ett vattentätt fodral som jag hängde runt halsen innanför yttersta plagget. Det låter kanske inte optimalt, men det gav mig möjlighet att scanna överarmen och avläsa värdet i farten på cykeln och under växlingar gick ingen tid åt att leta reda på avläsaren. Situationer som dessa är jag allt bra tacksam för de hjälpmedel jag har, bara genom att höra skillnaden på ljudsignalen från avläsaren så har jag tillräckligt med information för stunden, och jag kan fortsätta i samma fart.

Mitt i natten tog vi oss fram till målgången av första dagen. Någon sömnbrist märkte jag inte av alls, vilket jag varit lite frågande över tidigare. Min långtidsvärkande Lantus hade jag lyckats få i mig på den sista växlingen, så tidsmässigt var det inga revolutioner för min medicinering. Jag var väldigt uppe i varv och vi kom in som första lag. Även om vi nått slutet på etappen fanns det mycket som kunde vara avgörande för resten av tävlingen som gömt sig i uppehållet innan starten av nästa etapp. Mat, stretch, materialvård och ompackning fick genomföras med förlorad vila i åtanke, varje minut är en minut förlorad sömn. I slutändan skiljer det tre timmar vila mellan dag ett och två, och det är för oss som varit snabbast till vilan.

Följande dag står det klart att vi haft en trevligare föregående kväll än många. Omstarten gick samtidigt för samtliga lag eftersom tävlingens sista etapp utgjordes av en jaktstart dit vi hela tiden försökte skapa oss ett så stort försprång som möjligt genom framskjutna placeringar på de olika etapperna. De olika etapperna tog oss också ut på nya sträckor hela tiden, där vi bara hade tillgång till förutbestämda depåer som flyttats av tävlingsarrangörerna. Jag har alltid någon energiform med mig, men det är vid dessa packningar man har chans att fylla på fickorna. Det är först till starten av den sista etappen, jaktstarten, som vi återvänder till startområdet i centrala stan.

Den sista delen av tävlingen utspelar sig till stor del på Umeälven. Eftersom vi lyckats hålla oss längst fram i fältet fick vi vända nedströms vid den sista kontrollen och möta resterande lag som fortfarande kämpade motströms. Ett av mina starkaste minnen är just från dessa rent idrottsligt underbara minuter. Att ha den strömmande älven med sig underlättade våra kajakers framfart med vad som kändes som 50%. Vi möts av gratulationer från mötande lag som kämpar motströms mot den kontroll vi lämnat.

Vi får höra att vi sett starka ut hela vägen, men jag kan inte undgå att slås av tanken att ingen av dem förmodligen vet om den extra utmaningen jag alltid bär med mig, inte heller vet jag något om deras.

Så, vad lär man sig när allting faktiskt funkat bra? Det som slår mig är att jag under smått absurda omständigheter mår lika bra som till vardags, och det är skönt. Fast det borde nästan betyda att jag också kan vara noggrannare till vardags, när jag faktiskt har alla möjligheter att kontrollera och justera. Många gånger letar jag lösningar för att optimera en prestationssituation. Fast det helt uppenbarligen är vardagen som utgör den största delen av mitt liv som diabetiker kan jag ibland glömma bort den.

Vissa idéer kanske med fördel appliceras under timmarna i skolan och har större genomslag där än under tävling? Exempelvis har jag, ända sedan jag såg Charlie Kimball köra Indycar med glukosvärdet på ratten, fantiserat lite om att kontinuerligt kunna följa mitt blodsocker på någon smidig display, exempelvis bredvid pulsen på träningsklockan. Detta verkar inte alls vara omöjligt idag, och ändå har jag inte tagit mig till det. Delvis har det aldrig känts aktuellt i hockeyn då jag inte kört med klocka eller annan pulsregistrering i det sammanhanget. Och visst handlar det som student alltid en del om ekonomiska frågor, då min nuvarande pulsklocka inte skulle ha möjlighet att addera en sådan funktion. Det har inte känts tillräckligt relevant för att öka prestationen, men sällan har jag vägt in de fördelar jag skulle ha till vardags.

På samma sätt är det lite lustigt hur jag irriterar och oroar mig hur jag ska få i mig insulin i rätt tid i tävlingssituationer. Hur noggrann är jag med timingen av insulinet hemma, när det bara är en fråga om bekvämlighet hur jag styr det?

Där kan jag nog, med ganska små medel, bli mycket bättre. I vardagen, vilken är viktigare för mitt blodsocker som helhet, vilket är viktigt för mig som idrottare. Det finns massvis med parametrar att ifrågasätta och utveckla. Med inspiration från min tävlingsinriktade sida känns det som att det är dags att finslipa vardagen, och vara lika noggrann där.

Bildcred: Robert Ekblom, TTGU

Andreas Vikström med diabetes typ 1 som uppfyllt många av de drömmar som han inte trodde var möjligt när han var barn och nydiagnostiserad. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.