Livet upp och ner del 11

Sitter här nu och har precis lagt min son, han ligger för tillfället bra till på 6,7 mml. Föregående natt var inte den bästa, var uppe och gav honom saft 4 gånger på grund av att han var låg. Kan bara säga att jag var minst sagt trött när väckarklockan ringde kl 06:00 i morse och det var dags att få iväg alla andra.

På skolan idag har dom räddat upp honom med dextrosol och frukt hela dagen trots att vi har sänkt hans basal (basinsulinet han får per dygn) ganska rejält. Det här med doseringarna/kvoter varje dag som inte följer någon vettig kurva utan verkar leva sitt eget liv känns sjukt frustrerande.

Jag vet att jag har sagt det innan men varje dag är en ny dag och sjukdomen reagerar på sitt egna sätt. Ingen dag är den andra lik, varje timme får man tänka till på vad det är på väg.

Det här att släppa kontrollen och lita på någon annan, t ex med skolan är väldigt jobbigt. Försöker verkligen men det går sådär. Min son har fått den bästa killen man kan önska sig som (resurs), han är verkligen mån om och tycker om min son. Tyvärr så kan han inte finnas där hela tiden då där han har andra åtaganden på skolan med. Önskemålet hade förstås varit att någon var med honom hela tiden, tyvärr så fungerar det inte så i vår kommun.

Det innebär tyvärr att jag känner en hel del oro hela dagen och får en massa samtal dagligen från skolan kring olika frågor, vilket spär på all stress som man som förälder har. Idag t ex så var dom på skolgården och grillade hamburgare till mellanmål och hans ”resurs” var tvungen att ta hand om andra barn inne under tiden, det gjorde att sonen inte fick nåt insulin alls till mellis och blodsockret sköt i höjden.

Jag var inte alls glad när jag hämtade kan jag säga…det första jag fick göra vad att korrigera för maten han fick för 45 minuter sedan. Sådant ska inte behöva hända i min värld. Det är min son som blir drabbad både här och nu, och på sikt. Tog såklart upp det direkt med skolan att det är oacceptabelt och det ska inte hända igen. Men jag kan säga att det kommer att ske liknande situationer igen, dom kommer inte kunna hålla sitt ord. Skolornas resurser räcker inte så långt, det finns inte dom pengarna. När man är 8 år ska man i princip kunna klara sig själv, bara behov av hjälp vid kolhydraträkning.

Min son är så pass stor, kunnig och duktig att han kan ta sitt insulin själv, han behöver däremot fortfarande hjälp att räkna ut hur mycket kolhydrater han ska äta. Det är jättesvårt i en skolmatsal full av ungar och han vill vara som alla andra. Det blir lätt för mycket eller för lite eller att han inte äter upp, allt detta påverkar honom starkt. Han behöver någon som håller honom i rätt spår och hjälper till med både räknandet och lugn.

Hemma har han börjat ta sin egen mat själv och väga eller ta i decilitermått och sen försöka räkna ut med hjälp av oss att ta rätt insulindos. Det går så sakteliga framåt.

Anna

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.