Ann har lärt sig leva med ett galopperande blodsockervärde

När Ann von Liewen var 14 år och hade tillbringat sommaren med sin mamma på landet och druckit mycket samt gått ner i vikt förstod hennes mamma att något inte var som det skulle. Hennes mamma kontaktade då en läkare som hon kände som hänvisade dem till Hässleholms lasarett.
- Jag hade då alldeles för högt blodsockervärde, fick diagnosen typ 1-diabetes och blev inlagd direkt, säger Ann.

Ann von Liewen, 62 år, fick beskedet att hon hade typ 1-diabetes när hon var 14 år, dagen som hon skulle börja i nian. Frågan var då om hon skulle läggas in på barn- eller vuxenavdelningen.
- Jag hamnade, tack och lov, på vuxenavdelningen, fortsätter Ann.
Hon började ta sina sprutor själv och åkte in och ut på sjukhuset under hela hösten, mycket på grund av ett galopperande blodsockervärde.
- Mitt blodsocker pendlade mycket, men det var inte lika jobbigt varje dag. Läkarna kunde inte ställa in mitt insulin, eftersom min debut i puberteten troligtvis kunde orsaka detta.
Det var ingen som kunde ställa in hennes rätta insulindos så under årens lopp har hon ständigt haft ett galopperande blodsockervärde.
På 80-talet kom dock pennorna som underlättade det för Ann och för ett och ett halvt år sedan fick hon en Omnipod-pump, som tyvärr krånglar ibland. Men hon har även en Libre på armen där hon mäter sitt blodsocker, vilket känns tryggt för henne.
Innan hon fick sin pump var hon väldigt strikt med sina mattider, men nu så kan hon vara lite mer flexibel.
Hon hade en sen pubertet och fick sin mens ett halvår efter sin diagnos, som dock uteblev efter ett halvår. Det var inte förrän vid 22-23-års ålder som hon fick tillbaka sin menstruation igen. Någonting hade då hänt i Anns kropp som gjorde att hon blev steril och inte kunde få barn.
- Som diabetiker får man inte heller adoptera ett barn. Så jag är oerhört ledsen för att jag inte fick barn, men min kropp hade troligtvis inte orkat det.

Väntar på operation
Redan från början när Ann fick sin diagnos var hon noga med att äta rätt, motionera mycket och ta sitt insulin.
-Jag bestämde mig för att jag skulle sköta mig. För att orka vara sjuk måste man vara oerhört ”frisk” och stark, berättar Ann.
När det gäller kosten så undviker hon snabba kolhydrater och tar bort pasta, ris och potatis i möjligaste mån och väljer gärna mörkt bröd och matvete istället.
- Och jag har inget sötsug överhuvudtaget.
Hon rör även på sig mycket och tar sina dagliga promenader på två och en halv till tre timmar, trots värk i leder. Men samtidigt mår hon bättre när hennes leder får vara igång.
- Jag skulle in på operation för utbyte av min knäskål i maj,men det har blivit uppskjutit på grund av coronan.
Med 12-14 värktabletter om dagen dämpar hon dock smärtan i rygg och ben.
Hon har dock tidigare gjort några operationer. Bland annat har hennes handleder fått opereras, hallux valgus har fixats, borttagning av livmodern och rensning av menisken.
Hon har alltid varit nöjd med sin diabetesvård gällande både läkare och sköterska.
- Jag sköter mig och fyller i mina listor.
Trots att hon sköter sig har hon fortsatt ett ostabilt blodsockervärde och får ofta insulinkänningar.
- Det är något som har funnits i min kropp hela tiden. På senare år har jag börjat dricka juice när jag får min känningar. En dag av tio kan jag ligga på 4-8 i blodsockervärde, men annars 2-17 och någon gång upp till 25. Jag har även blivit tagen för fyllo och knarkare när mitt blodsocker har svajat.
- Att jag orkar, beror på stark livsglädje, och som 28-åring blev jag, ofrivilligt, förälder till mina föräldrar. Utan syskon tog jag hela ansvaret. Men underbara vänner gav mig ett fantastiskt stöd!

Håller distanserat avstånd i coronatider
Under skoltiden visade hon sin diabetes helt öppet och hade inga problem med kompisar.
- Jag var först, i Bjärnum, att få diabetes under skoltiden. Skolkökspersonalen visste inte vilken mat de skulle ge mig, så min mamma, som var hemmafru, erbjöd sig att ordna min lunch. Under gymnasietiden åt jag färdigförpackad diabetesmat i plastförpackningar. På min fritid orkade jag inte träffa mina kompisar, utan blev plugghästen samt började odla kulturella intressen, förklarar Ann.
Så under 14-19 årsåldern var hon väldigt isolerad från sina kompisar, på lediga stunder.
Hon utbildade sig till förskollärare som hon jobbade med till hon blev förtidspensionär vid 34 års ålder.
Under åren har hon dock kunna rest till länder som bland annat Kenya, USA och Spanien, utan att det har varit några problem. Men nu var det längesedan som hon hade möjlighet till det.
Nu under coronatiden tycker hon att det är lite jobbigt med distanslivet.
- Man får ha självinsikt.
Sedan februari har hon valt att gå och handla på tidiga tider, tvätta händerna ofta samt sprita dem, göra coronahälsningar och ha vänner på distanserat avstånd.
- Jag åker heller inte buss eller tåg sedan coronan bröt ut.
Annars så är Ann väldigt kulturellt intresserad, läser mycket böcker och ser fram att kunna gå på teater snart igen.
- Jag har faktiskt bokat biljetter till parkteatern. Kulturen är värdefull.
Men i nuläget ser hon mest fram emot att få en ny tid för operation.
- Man får inte vara rädd att misslyckas utan istället ta en dag i taget, avslutar Ann.

Tips till andra diabetiker:
- Försök sluta äta sötsaker, så får du inget sockersug.
- Var ute i friska luften och rör på dig. Frisk luft ger näring.
- Ha sunda intressen som sport eller kultur.

Text: Ann Fogelberg
Foto: Privat
___________________________________________________

Insamlingsstiftelsen Diabetes Wellness Sverige är en stiftelse som grundades 2006 i Sverige. Stiftelsens syfte är att samla in pengar till diabetesforskningen och sprida kunskapen om diabetes till allmänheten. Sedan starten har Diabetes Wellness Sverige skänkt ca 80 miljoner kronor till diabetesforskningen. Insamlingsstiftelsen ingår i ett nätverk av organisationer i flera länder som tillsammans stöttat forskning som syftar till att hitta ett botemedel mot diabetes och har ett 90-konto sedan 2007, 900116-5. www.diabeteswellness.se