Anders Tengholm vid Uppsala universitet har tilldelats ett forskningsanslag på 2.000.000 kronor

Professor Anders Tengholm vid Uppsala universitet har fått ett forskningsanslag på 2 000 000 kronor av oss på Diabetes Wellness Sverige för sitt projekt ”Rap and Ras signalling in insulin secretion”.

Vårt syfte på stiftelsen Diabetes Wellness Sverige är att öka allmänhetens kunskaper om diabetes och att ge olika typer av stöd till diabetiker i väntan på ett fungerande botemedel samt att stödja forskningen kring diabetes. Project Grant är ett forskningsanslag som delas ut till forskningsprojekt relaterade till både typ 1- och typ 2-diabetes där stiftelsen ser störst förutsättningar för att komma ett steg närmare en lösning kring gåtan diabetes.
Anders Tengholm arbetar i dag på Department of Medical Cell Biology vid Uppsala universitet och erhåller 2 000 000 för sitt projekt ”Rap and Ras signalling in insulin secretion”.

Varför började du forska?
Jag har alltid varit nyfiken på vetenskap och intresserad av att lära mig nya saker inom olika områden, särskilt biologi och medicin. Forskningsarbete har därför alltid lockat mig.

Varför valde du att forska inom diabetes?
Som läkarstudent kom jag tidigt i kontakt med en forskargrupp som studerade Langerhanska öar. Det var oerhört stimulerande och ledde till en bestående fascination för detta mycket speciella organ. Jag har genom åren fortsatt att studera öarnas fysiologi. Det är fortfarande mycket vi inte känner till om hur de olika typerna av ö-celler fungerar, hur de integrerar information från omgivningen och hur cellerna samverkar för att frisätta precist avvägda mängder av blodsockerreglerande hormoner.

Kan du berätta mer om projektet?
Vi skall undersöka hur ett par av våra cellers mest fundamentala budbärarämnen, som överför diverse information i alla typer av celler, fungerar i de insulinproducerande betacellerna. Det är välkänt att insulinfrisättningen styrs av de här budbärarna men mekanismerna är fortfarande inte särskilt väl klarlagda. I det här projektet skall vi särskilt studera två proteiner som ingår i ett nätverk av signalreaktioner som aktiveras av budbärarämnena. Proteinerna och deras interaktioner med andra delar i nätverket har tidigare inte undersökts närmare i betaceller. Genom att använda avancerade mikroskopitekniker kombinerat med mätningar av hormonsekretion kommer vi att följa vad som händer i närverkets olika delar när betacellerna stimuleras och hur cellfunktionen påverkas när olika signalreaktioner blockeras. Vi skall också studera om de här mekanismerna är förändrade vid typ 2-diabetes.

Vad är målet med projektet?
Projektet är ett exempel på grundforskning men det är viktigt med en gedigen förståelse av insulinfrisättningens normala reglering för möjligheterna att hitta orsakerna till försämrad insulinsekretion vid diabetes och i förlängningen att utveckla nya och förbättrade sätt att behandla diabetespatienter.

Vad har du kommit fram till gällande din tidigare forskning?
Min forskning har under många år kretsat kring signaleringen i de Langerhanska ö-cellerna. Den har bidragit till utveckling och etablering av tekniker för att studera en rad olika signalreaktioner i betaceller och i viss mån andra celler i öarna. Studierna har understrukit hur snabba och föränderliga signalreaktioner, ämnesomsättning och andra cellulära processer är. Många fenomen i öarna visar periodiska variationer på en tidsskala av sekunder till minuter. Det är därför viktigt att analysera enskilda celler i hög tidsupplösning. Ett huvudintresse har varit budbärarämnet cykliskt adenosinmonofosfat, cAMP. Vi har bidragit till att öka kunskaperna om cAMP-signalering och dess betydelse för glukoskontrollerad insulinsekretion. Vi har också visat att samma budbärarämne har en viktig roll också för hur glukos reglerar ett av de andra ö-hormonerna.

Hur tycker du diabetesforskningen har förändrats sedan du började forska inom diabetes?
Det har skett en fantastisk teknikutveckling på många områden som givit en starkt utökad metodarsenal. Idag kan vi studera ö-celler på olika sätt som vi tidigare bara kunde drömma om. Tillgång till öar från mänskliga organdonatorer har också ökat vilket gör det lättare att bekräfta att iakttagelser hos laboratoriedjur är relevanta för människa. När det gäller cellsignalering är vissa övergripande frågeställningar likartade men vi har nu bättre möjligheter till fördjupade och detaljerade analyser.

Inom vilket område av diabetesrelaterad forskning ser du i dag den snabbaste utvecklingen och vad tror du kommer att hända inom de närmaste tio åren?
Det är helt klart att analyser av enskilda celler är oerhört viktiga. Utvecklingen av tekniker för att undersöka gen- och proteinuttryck på cellnivå går starkt framåt men sådan information behöver i större utsträckning kopplas till funktionella analyser från samma celler, något som vi förhoppningsvis kommer att se mer av framöver. Betacellerna har länge stått i fokus men jag tror att intresset kommer att öka även för de andra celltyperna i öarna. Kunskapen om dem är fortfarande mycket begränsad. Här finns potential både för att bättre förstå normalfysiologin och för att hitta sätt att förbättra glukosregleringen hos diabetespatienter.

Text: Ann Fogelberg
Fotot: Privat