Ensam vårdnad- endast grundat på bristande engagemang i barnet

Ensam vårdnad- endast grundat på bristande engagemang i barnet

För nästan exakt ett år sedan skrev jag artikeln ” Långsiktig passivitet ska kunna likställas med aktivt vårdnadssabotage”. Där tog jag upp problematiken som vi jurister ställs inför när en motpart förblir passiv under processens inledande moment gällande rättsskyddsansökan, svaromål m.m. Jag tog också upp att det är mycket svårt att bevisa en långsiktig passivitet, då det likställs med samarbetsproblem och kommunikationsbrister som utgör själva slasktratten i rekvisiten om ensam vårdnad tillsammans med de mer konkreta omständigheterna såsom kriminalitet, missbruk och våld. Min erfarenhet var då att jag tillsammans med min klient kämpande i en ordentlig motvind mot en part som på alla sätt och vis ansågs som lämplig, däremot inte engagerad eller insatt i sina barns liv vilket indirekt påverkade barnen negativt.

Jag blev glatt överraskad när jag satt i en tingsrätt och domaren höjde rösten och bad motparten ”vakna upp och inse allvaret i situationen”. Det var första gången någon tog den diskussionen öppet i tingsrätten. Domaren här informerade motparten om att det inte bara är aktiva handlingar som kan ses som vårdnadssabotage utan även en långtgående underlåtenhet, en passivitet att förhindra ett gemensamt vårdnadsansvar. Parterna förliknades senare och jag fick aldrig se vart denna tes kunde bära.

I år fick jag dock en ny chans. I det aktuella målet handlade det om flera barn i åldrarna 11-16 år. Separationen hade skett för ett par år sedan och inledningsvis hade parterna haft bra kontakt och barnen likväl. När den ena träffade en ny och flyttade iväg, dock endast över kommungränsen ca 5 mil, så minskade kontakten och engagemanget drastiskt. På sex månader hade den flyttande parten släppt all kontakt med barnen, deras barnomsorg, skola och fritidsaktiviteter. Den kvarboende parten gjorde allt i sin makt för att engagera och skickade material det första året utan att få någon respons, efter det slutade personen ifråga.

När målet kom upp till huvudförhandling hade två av barnen ingen kontakt med sin ena vårdnadshavare alls, hade knappt haft på ett par år. Det tredje barnen hade viss kontakt, men ändå ingen kontinuerlig.

På förhandlingen framkom egentligen inget mer än att det varit en passivitet från den flyttande parten under ett par år, det förelåg inget aktivt sabotage och föräldrarna hade inte en aktiv konflikt – de hade ingen kontakt alls. Den flyttande parten var och är en ordningsam person med bra jobb, ny familj som skrev under handlingar och inte utövade något aktivt sabotage alls.

I tingsrättens bedömning stod det klart att ingen av föräldrarna var olämpliga i sig baserat på de rekvisit som finns att tillgå. Däremot så måste det finnas ett samarbete och ett engagemang från båda vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad för att det ska ses som lämpligt för barnen. Tingsrätten menade att det är en rättighet, men också en skyldighet att medverka i beslutsfattande och inte bara skriva under en handling. Att någon som under en längre tid inte tagit någon aktiv del i sina barns liv och då inte i praktiken utövat något vårdnadsansvar inte heller ska ha del i vårdnaden. Tingsrätten dömde slutligen till ensam vårdnad för boendeförälder. Detta är ett stort steg framåt inom familjerätten och jag tror att detta bara är början på en ny tillämplig av begreppet samarbetsproblem och kommunikationsbrister.

Av Linda Bohlin

Juristpunkten