Att kunna sörja varandras sorger är särskilt viktigt idag

Idag är det 80 år sedan förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades och människor samlas över hela landet för att kollektivt minnas Förintelsen.

Två tredjedelar av Europas judar, 6 miljoner människor, dödades under Förintelsen. En stor andel av Europas romer, uppskattningsvis 500 000 människor, dödades. Minst 275 000 människor med funktionsnedsättning dödades, enbart på grund av deras funktionsnedsättning. Tusentals homosexuella män dödades eller dog i fångenskap, exakt hur många är inte säkerställt. Naziregimen dödade även systematiskt två miljoner icke-judiska polacker och över tre miljoner sovjetiska krigsfångar. Alla var de oönskade i den nazistiska ideologin.

Själva kärnan av nazismen var den moderna antisemitismen och målet att genomföra en total och global förintelse av judar. Detta gör Förintelsen unik som folkmord. Det innebär inte att andra folkmord är mindre betydelsefulla. Men att förstå särställningen är viktigt för att kunna beskriva historien korrekt och förstå vad som låg bakom. Och för att kunna sörja varandras sorger.

Vid förra årets minnesdag i Malmö höll Göran Rosenberg ett tal som publicerades i sin helhet i Expressen. Här följer ett utdrag från talet:

”Vad är det vi bör minnas när vi en gång om året samlas för att minnas Förintelsen? Jag tror att det är en fråga som måste ställas om och om igen, från en generation till en annan. Jag tror också att svaret inte alltid kommer att kunna vara detsamma.

/…/ Ett levande minne kräver en levande förbindelse till världen av idag, och världen av idag är en annan än när minnesdagen instiftades. Vad som hänt sedan dess är inte bara att ögonvittnena i stort sett är borta, vilket ofrånkomligen försvagar länken till det levande minnet, utan också att vi har fått se framväxten av partier och rörelser som ogärna vill minnas det som hände, än mindre vill dra några lärdomar av det. Som rentav talar samma slags språk som det som en gång förde Hitler till makten. Som likt Donald Trump kan säga om en utpekad grupp av människor att de förgiftar nationens blod. Vilket var vad Hitler sade om judarna, att de förgiftade den tyska nationens blod. Och som inte bara kan säga det, utan som kan säga det med nära hälften av USA:s väljare bakom sig.”

Rosenberg fortsätter att belysa det som ytterligare komplicerat förutsättningarna för hur vi idag måste hantera minnet:

”Förintelsen har kommit på tal i ett sammanhang där den stat som säger sig företräda Förintelsens offer har anklagats för att vara förövare av folkmord. En stat som till försvar för sitt förödande gensvar på massakern av 1200 män, kvinnor och barn i Israel den 7 oktober 2023, uttryckligen har åberopat sig på Förintelsen. En stat vars ledande företrädare inte har tvekat att jämföra Hamas med de nazistiska bödlarna och massakern i Israel med Förintelsen. Och som riktat anklagelser för antisemitism mot personer som likväl också velat förklara Hamas i ljuset av den israelisk-palestinska konflikten.”

Vi menar att det är viktigt att benämna denna kontext och samtidigt betona att Israels krigshandlingar kan och bör kritiseras, men utan att kopplas till Förintelsens minne. Att minnas Förintelsen idag handlar således inte om att försvara Israels politik utan om att förstå antisemitismens väsen, dess mekanismer och dess farliga konsekvenser. Vi behöver uppmärksamma den ökade antisemitismen i vår svenska kontext där inte sällan kollektivt ansvar läggs på judiska individer för vad staten Israel gör.

Som antidiskrimineringsbyrå ser Malmö mot Diskriminering det som en del i vårt uppdrag att aktivt verka för att judar i Malmö och Sverige inte ska tvingas dölja sin identitet. Judar har rätt till trygghet och rätt att leva ut sin judiskhet.

Inte en enda elev ska vara rädd att berätta om sin judiska identitet, för rädsla att bli anklagad för att understödja en konflikt som den inte har något med att göra. Det ska inte vara laddat att berätta att du spenderat sommarlovet med din släkt i Israel. Det ska under inga omständigheter leda till hot eller hat från klasskamrater eller för den delen från kollegor. Lärare som bevittnar trakasserier mellan elever ska kraftigt markera mot dessa och, utan undantag, se till att trakasserierna utreds och stoppas. Chefer som bevittnar trakasserier mot anställda ska göra likadant.

Vår förmåga att kollektivt minnas är särskilt viktig idag – och att sörja varandras sorger.