Om den gröna given ska lyckas måste EU släppa vissa fixa idéer

Den nya EU-kommissionen under Ursula von der Leyen gjorde en rivstart med sin nya gröna giv. Klimatfrågan ska vara en profilfråga för den nya kommissionen och Europa ska ta täten globalt när det gäller att motarbeta hotet mot klimatet.

Nya mål preciseras, och fick snabbt stöd av EU:s regeringschefer. EU ska bli klimatneutralt 2050 och målet för 2030 ska skärpas från 40 procents reduktion av utsläppen jämfört med 1990 till 50 – 55 procent. Bara Polen ställer sig vid sidan av, och får ett år på sig att fundera vidare.

EU-ledarnas i stort sett eniga ställningstagande sker samtidigt som klimatmötet i Madrid blottlägger motsättningar på global nivå, där olika ländergrupper slåss för sina egna fördelar. Den globala enigheten från Paris känns avlägsen. USA ställer sig vid sidan av, styrda av mäktiga intressen i olje-, gas- och kolindustrin och en president som ingenting begriper. Om ett år har USA lämnat Parisavtalet. Det ger alibi för andra att dra ner på ambitionerna.

Att EU i det här läget står enat och skärper de egna målen är ett styrkebesked. Synd bara att Storbritannien inte är med på tåget, även om allt tyder på att U.K. kommer att fortsätta driva ungefär samma klimatpolitik som övriga Europa.

EU-kommissionens papper ”The European Green Deal” har fått ett mycket positivt mottagande. Det finns några mycket bra nya ställningstaganden, men det 24-sidiga dokumentet avslöjar också att EU-maskineriet sitter fast i ett antal låsningar eller fixa idéer. Den mest avgörande är den negativa synen på konventionella biodrivmedel. En annan är fixeringen vid att allt ska återvinnas istället för att ta vara på energin i avfall. En tredje är att skogen främst ses som natur och ekologi, inte som en resurs för produktion av gröna produkter. Inget av detta sägs rent ut i dokumentet, men indirekt märker man vid genomläsning av de 24 sidorna beröringsskräcken med vissa lösningar på klimatproblemet.

Men först det som är riktigt bra:

EU-kommissionen skriver mycket tydligt om behovet av prissättning av koldioxidutsläpp i hela ekonomin (”ensuring effective carbon pricing throughout the economy”). Man ska revidera energiskattedirektivet för att åstadkomma detta, men anger också som alternativ att inkludera fler sektorer av ekonomin i utsläppsrättshandeln ETS. Vilken väg som är bäst kan diskuteras. Svebio tycker att det bästa är att få in miniminivåer på koldioxidskatt i direktivet och därefter låta medlemsländerna bestämma hur mycket mer man vill beskatta. Pengarna bör stanna i medlemsländerna, inte skickas till Bryssel.

Det händer faktiskt en del kring koldioxidskatter i EU. Häromdagen kom besked om att Luxemburg inför koldioxidskatt.

Att utvidga utsläppsrättshandeln skulle kunna få en del negativa effekter i Sverige, eftersom vi redan har mycket hög koldioxidskatt utanför ETS. Vi skulle riskera att få sänkt kostnad för utsläppen.

När EU har lagt en kännbar kostnad för koldioxidutsläpp i hela ekonomin är det logiskt att lägga en klimattull på produkter som kommer från länder som inte har någon klimatbeskattning. Det gäller inte minst import från USA och Kina, de två största utsläpparna av koldioxid. Kina har inlett handel med utsläppsrätter, men priserna är än så länge låga. I USA har det pratats om koldioxidskatt i kongressen i årtionden, men ingenting händer. Gröna given-rapporten innehåller följande formulering: ”the Commission will propose a carbon border adjustment mechanism, for selected sector, to reduce the risk of carbon leakage”. Det låter som en tull. Räkna med att detta kommer att bli ett stort debattämne under kommande år.

Så till biodrivmedlen.

Ordet ”biofuels” finns ingenstans i dokumentet. Däremot skriver man om ”ren vätgas, bränsleceller och andra alternativa bränslen” och om ”hållbara alternativa transportbränslen”. Det har alltså gått så långt att man inte ens kan nämna ordet biodrivmedel i EU-dokument. Ändå ska utsläppen från transportsektorn minska med 90 procent, och det är förstås omöjligt utan biodrivmedel.

Avsnittet om jordbruket är långt, och delvis mycket detaljerat, med fokus på klimat- och miljöanpassning. Precisionsodling, ekologisk odling, agro-ekologi (vad det nu är), agro-forestry, striktare djurskyddsregler och lagring av kol i marken är några av nyckelorden. Men inte ett ord om att jordbruket kan producera råvara för energi- och klimatomställning!

I en punkt mot slutet av dokumentet nämns att EU:s fonder ska hjälpa landsbygdsregioner att ta vara på sina möjligheter i den cirkulära bioekonomin. Det sägs att de har unika tillgångar: ”biodiversitet och förnybara energiresurser”. Mycket abstrakt. Varför vågar man inte skriva att jordbruket och skogen ska användas?

Det är inte på alla områden som dokumentet är så abstrakt. I stycket om moms skriver man att moms kan användas för att återspegla miljöambitioner, till exempel genom att stödja ekologisk frukt och grönsaker. Sänkt moms på ekologiska morötter, det vågar EU-kommissionen föreslå. Men etanol och biodiesel klarar man inte av.

Det finns många fler exempel på sådan som saknas. Varför nämns över huvud taget inte fjärrvärme i avsnittet om byggnader, som står för 40 procent av energianvändningen i EU, och till stor del värms med individuella gas- och oljepannor? Och varför tar man inte upp energiåtervinning ur avfall i det långa avsnittet den cirkulära ekonomin?

En mycket avgörande faktor kommer att bli hur den Europeiska Investeringsbanken styr sin utlåning och hur den så kallade taxonomin slutligt fastställs. Taxonomin ska reglera vad som betraktas som ”gröna investeringar”. Här slåss en del för kärnkraft och andra för naturgasen, bägge orimliga sidospår i ett läge då vi måste satsa på förnybart och fossilfritt.

Om EU kommer att lyckas med att nå de ambitiösa målen kommer att påverkas starkt av om man i Bryssel kan släppa en del av sina fixa idéer och låsningar.

/Kjell