Forskningen gör oss redo för omställningen – nu krävs politisk vilja och mod

Med utgångspunkt i den akuta klimatkris vi står inför har mycket statliga forskningsmedel inom samhällsbyggnad de senaste åren kanaliserats genom stora innovationsprogram med missionsorienterade arbetssätt. Syftet är att föregångare ska visa vägen mot ett klimatneutralt samhälle och inspirera andra att följa efter. Men hur ser mekanismerna för omställning ut, får innovationsprojekten önskad effekt? I denna artikel delger Emma Lund, forskningsansvarig på Trivector Mobility, sina tankar om vad som krävs för verklig systemförändring.

De flesta forskare inom samhällsbyggnad är överens om att radikala förändringar behövs i sättet vi planerar och bygger våra städer och samhällen för att skapa en långsiktigt hållbar utveckling. Det räcker inte med inkrementella förändringar, det vill säga gradvisa förbättringar inom det befintliga systemet, utan en systemomställning är nödvändig.

Detta är utgångspunkten för exempelvis Viable Cities arbete med klimatneutrala städer och systemdemonstratorer, som ska visa hur omställningen kan gå till. Det är också grunden för ShiftSwedens mission att ställa om Sverige – fossilfritt och resursmedvetet – till attraktiva och tillgängliga livsmiljöer för alla.

Teorin pekar på att befintliga system är svåra att förändra eftersom de som gynnas av systemet har ett intresse av att upprätthålla status quo. Därför missgynnas ofta nya sätt att lösa problem.

Tanken med de stora innovationsprogrammen är att man genom att stötta innovationer och nya arbetssätt kan bidra till att accelerera systemomställning. Men fungerar det så i praktiken? Kan ”systemdemonstratorer” och liknande projekt i sig faktiskt leda till systemomställning? Vi är förmodligen många i branschen som utifrån egna erfarenheter förhåller oss skeptiska till sådana direkta effektsamband. En utvärdering av Viable Cities ställer sig tveksam och konstaterar att ”Viable Cities ambitioner är systemiska, samtidigt som programmet har en förhållandevis inkrementell inriktning” (Sexårsutvärdering av strategiska innovationsprogrammet Viable Cities).

Att enskilda projekt ska kunna leda till systemomställning är förmodligen en orealistisk förväntan. Men det betyder inte att projekten är meningslösa. Om de får oss att samarbeta med nya aktörer med andra perspektiv, kan vi börja se frågorna på nya sätt och ifrågasätta invanda sanningar. Då kan de bidra till att luckra upp systemets tröga strukturer och öka mottagligheten för förändring. Gott så, eller?

Med tanke på den akuta hållbarhetskris vi befinner oss i, där 7 av 9 planetära gränser redan överskridits (Planetary boundaries - Stockholm Resilience Centre), kan vi inte låta oss nöja med inkrementella förändringar. Min slutsats är att innovationsprojekten absolut kan bidra till lärande, nya lösningar och samverkansformer och därigenom bättre förutsättningar för förändring, men om inte den förda politiken i nästa led ger stöd till samhällsomställningen, i både ord och handling, får vi inte ut avsedd effekt av satsningarna på innovationsprogrammen.

För storskalig omställning behöver projekten vara del av en större förändring, där en tydlig vision om vart vi är på väg kombineras med ett yttre tryck från politiken. Hur vill vi att ett framtida hållbart samhälle ska se ut? Hur kan skatter och lagstiftning användas för att styra mot ökad hållbarhet, på ett sätt som utnyttjar och accelererar den innovationsförmåga som finns bland svenska kommuner, regioner, forskningsaktörer och företag?

Det här är frågor som svenska politiker behöver fundera över. För en verklig systemförändring kräver en tydlig politisk riktning mot ökad hållbarhet, effektiva styrmedel och långsiktiga beslut.