Forskarkrönika: Det måste få skava lite

Under hösten 2020 kommer fem forskare på Högskolan Väst att skriva krönikor i tidningen TTELA. Den fjärde krönikan i serien heter "Det måste få skava lite" och är skriven av Elisabeth Dahlborg, professor i vårdvetenskap.

En äldre kvinna, klädd i jeans, tröja och lackstövlar och med en tatuering på halsen går på bussen. Hon slår sig ner bredvid mig och börjar högljutt prata. Jag känner mig obekväm, vänder mig mot fönstret och tiger.

Varför reagerar jag så när hon pratar med mig? Kanske tänker jag: så uppför man sig verkligen inte. Inte vid hennes ålder.

De flesta av oss grupperar människor. Normer används då som ”etikett” för hur vi förväntar oss att de olika grupperna bör se ut eller bete sig. Dessa normer, som exempelvis kan handla om kön, ålder eller etnicitet, kan begränsa människors handlingsutrymme. Att följa normer är samtidigt viktigt för att vi ska kunna leva sida vid sida i det gemensamma samhället. Normer i vårt dagliga liv, till exempel på vem och hur vi hälsar, underlättar vardagen. Så långt är allt gott och väl.

Oftast är vi omedvetna om de egna normerna och också om den makt vi har att ”andrafiera” människor vi möter. Om jag passar in i normen för hur jag, en äldre kvinna ska se ut och uppföra sig, blir mitt liv oftast oproblematiskt. Men om jag skulle bryta mot normen om vad som är kvinnligt, genom klädstil eller yrkesval, finns risken att inte passa in. Och jag blir medveten om att genusnormen existerar i samma stund jag bryter mot den, när jag blir ”skammad” av andras blickar. Det var vad jag gjorde mot kvinnan i bussen. Hon var utanför min norm om hur äldre kvinnor bör se ut eller bete sig.

Själv arbetar jag inom vårdområdet och även vården innehåller samma normer som övriga samhället och mötet mellan patient och personal kan också ses som ett möte mellan normer. Men hur ser normen om den ideala patienten ut? Kan normen vara orsak till att vissa patienter upplever ett dåligt bemötande? Att de hamnar utanför normen om den ideala patienten?

För att bli varse mina egna normer är det viktigt att jag vågar utmana mig själv. Att känna hur det ”skaver” när jag får syn på en norm hos mig själv. För det kan göra ont att bli medveten om sina egna normer. Det är våra normer som skapar fördomar och det är något vi alla, utan tvekan, har. Frågan är vad och hur vi gör för att reducera dem, för det är det viktigt att vi gör. Det är efter den principen vi arbetar med våra vårdstudenter på Högskolan Väst. Vi använder en normkritisk pedagogik där både studenters och lärares normer utmanas. Jag är övertygad om att genom att våra vårdstudenter utsätter sig för lite ”skav” så kommer vi alla att få ett annat bemötande i vården när dessa studenter når arbetslivet.

Genom att jag blivit medveten om de normer som gjorde att jag ”andrafierade” kvinnan på bussen tror jag att jag reagerar annorlunda nästa gång. Men ibland måste det få ”skava” lite, innan klokheten kommer.

Publicerad i TTELA 28 november 2020.