Barnets självbestämmanderätt vid umgänge kontra barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar

Barnets självbestämmanderätt vid umgänge kontra barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar

Ovanstående rubrik syftar till en problematik som med jämna mellanrum dyker upp för mig som ombud i vårdnadstvister. I föräldrabalken stadgas att barnet har rätt till umgänge med den föräldern som den inte bor hos. Det stadgas också att barnet har ett behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Lagens definition tillkom för att barnet inte ska isolerad från en umgängesförälder oavsett hur vårdnadsfrågan, samarbetet eller kommunikationen ser ut mellan föräldrarna. Föräldrarnas konflikt ska kort sagt inte utesluta ett umgänge då föräldrarna i de flesta tillfällen båda två är bra för barnet, men inte nödvändigtvis för varandra.

I lagen och i praxis så utgår jurister allt som oftast från barnets rättigheter till umgänge med umgängesföräldern och pläderar för barnets behov av detta umgänge. Man utgår ifrån att ett umgänge som juridiskt inte är olämpligt för barnet är i enlighet med barnets bästa. I teorin är det rätt och en fin tanke, men trots att umgänge inte är juridiskt olämpligt så är faktiskt inte alltid umgänge i enlighet med barnets bästa.

I lagen och i praxis har ”12-årsregeln” varit med under ett antal år nu. Denna innebar tidigare att barn som uppnådde en ålder av 12 år skulle ha stor självbestämmanderätt gällande boende och umgänge. En ålder är dock väldigt individuellt och med tiden har denna ålder kommit att istället handla om det enskilda barnets ålder i kombination med allmän mognad och utveckling. En rättvis utveckling!

Det som däremot har lett fram till problem under mina år som verksam jurist i dessa frågor är att olika socialtjänster och domstolar gör helt olika bedömningar i dessa frågor. Nyligen hade jag ett mål där barnet ifråga, 12 år gammalt och normalt åldersadekvat, under ett års tid stått fast vid att den vill bo med den ena föräldern. Detta skulle innebära en flytt som det var tydligt att socialtjänsten i hemkommunen var väldigt emot från första stund, trots att föräldern ifråga var lämplig på alla sätt och vis. För att då motivera sitt beslut om att pojkens vilja, trots hans ålder och mognad, inte skulle ha betydelse i fallet så hänvisade man till att pojkar indirekt är senare i utvecklingen än flickor och att ett barn på 12 år inte kan göra den konsekvensanalys som krävs för ett sådant stort beslut. Detta trots all praxis och den sedvänja som finns kring åldern 12 år och självbestämmanderätt.

Jag har omvänt varit med om mål där ett barn på 10 år, en flicka, fick bestämma helt hur boende och umgänget skulle se ut då domstolen menade att detta var ett beslut även för framtiden och att barnet med sin växande ålder skulle fungera bättre med ett sådant beslut än om domstolen idag bestämde ett beslut som sedan inte skulle kunna följas om något år och då kanske föranleda ytterligare en process.

Likväl i rena umgängesmål så är bedömningen bland båda socialtjänster och tingsrätter mycket ojämn i olika delar av landet. Vissa tingsrätter vill knappt ta beslut om umgänge om barnet är 12 år gammalt, medan andra helt kör över barn som uttryckligen inte vill medverka till umgänge – med domskälen att det är i enlighet med barnets bästa att ha umgänge med den föräldern den inte bor med.

Tanken är god då många boendeföräldrars konflikt med den andre parten påverkar barnen till att kanske inte vilja ha umgänge och ett beslut på så sätt tvingar boendeföräldern att medverka till umgänge. Men i de fall där barnen uttryckligen under längre tid inte vill medverka till umgänge och har uppnått denna ålder och mognad så är det viktigt att lyssna på barnen, skälet till varför denna sedvänja från början uppkom. Konflikten kan annars komma att bli värre och barnet i sig ta mer skada om den tvingas till något än om den själv får välja och har möjlighet att istället senare ta upp kontakten med umgängesföräldern på eget initiativ.

De flesta barns största önskan är att allt ska återgå till den tid då föräldrarna var ett par och bodde tillsammans. De flesta andra barn som aldrig fått uppleva detta vill i alla fall träffa den de inte bor med så mycket den bara kan. I de fall där ett barn genomgående, utan synliga påtryckningar från boendeföräldern vägrar medverka till umgänge och har uppnått en adekvat ålder – där är det viktigt att lyssna. Det är ofta i dessa fall som någonting inte står rätt till och genom att ignorera detta så ignoreras barnets möjlighet att visa att någonting är fel.

Jag hade tidigare i år ett sådant mål där domstolen körde över barnets vilja och där barnet fortsatte att vägra umgänge efter beslutet. Barnet bröts ned så av domstolens ovilja att lyssna att denne bröt ihop i skolan och inte klarade av det vardagliga livet. Senare framkom att barnet fått ta emot djupt kränkande beteende under umgänget och att barnets nej var ett rop på hjälp.

Av: Linda Bohlin, Jur kand och Ansvarig Affärsutvecklare på Juristpunkten