Det du inte kan bevisa existerar inte i en vårdnadstvist

Det du inte kan bevisa existerar inte i en vårdnadstvist

Något som är grundstenen i så gott som alla mina vårdnadstvister är begreppet ”djupgående samarbetssvårigheter”. Oftast hänger detta även ihop med bristande kommunikation och en smula passivitet. I många av fallen beror samarbetssvårigheterna på en uppslitande separation som lämnat känslor av ilska eller på passivitet, svårt att förstå varandras olika tankesätt och övriga moment som kan leda fram till missförstånd om det får pågå under en viss tid. Allt som oftast kan dessa svårigheter lösas genom samarbetssamtal eller medling och vid nästa förhandling kan parterna kommunicera grundläggande med varandra och den passiva parten kanske har förstått värdet i att aktivera sig för att samarbetet och kommunikationen ska förbättras.

Dock kvarstår vissa fall där samtal och/eller medling inte lett fram till någon lösning och då dessa problem genomsyrar hela processen men ändå är svåra att kunna konkritisera och sätta ord på. I ett specifikt mål jag hade i höstas så blev det snabbt klart att motparten brutit ned min klient genom att systematiskt kränka denne under flera års tid med ord, blickar och knuffar. Utanför hemmet hade man klassat detta som grov mobbing, snudd på misshandel. Till följd av detta hade parterna numera ingen kontakt och inget samarbete alls. I vårdnads-utredningen angavs att samarbetet var så bristfälligt att gemensam vårdnad kunde vara osäkert och eventuellt skadligt för barnet. Båda föräldrarna anslöt sig i teorin till analysen. Då det dock stod och svajade så tog man det säkra före det osäkra och föreslog fortsatt gemensam vårdnad trots att hela analysen och bedömningen sa något helt annat.

Barnet i fråga var av en så låg ålder att barnsamtal inte hållits och referenspersoner kunde inte uttala sig då de aldrig träffat föräldrarna tillsammans. Båda föräldrarnas nätvärk var även starkt begränsat. Min klient stod på sig genom hela processen trots att hon blev ifrågasatt av både socialtjänsten, tingsfiskalen och motpartens ombud. På huvudförhandlingen kunde min klient under förhör ge många sakliga och detaljerade exempel på hur denna problematik fortgått både under och efter separationen och hur det påverkat barnet som alltid varit närvarande.

Tingsrätten uttalade sig i domskälen om dilemmat i situationen. Min klient hade upprätt sakligt och trovärdigt genom hela processen och hållit fast vid sin ursprungliga utsaga. Likaså hade motparten, om än med mindre detaljrikedom och mindre kontinuitet. Tingsrätten främsta uppgift är att se till att barnets rätt till båda sina föräldrar upprätthålls. I fall som dessa krävs det utomstående bevis för att kunna väga upp den ena partens utsaga och kunna styrka att samarbetsproblem är så svåra att det motiverar att inskränka vårdnaden. Tingsrätten resonerade ur ett rättsligt perspektiv rätt dock lyste dilemmat igenom domskälen och domen som förkunnade fortsatt gemensam vårdnad. Det gick inte att fastställa att X var en olämplig vårdnadshavare till följd av att konstant sabotera samarbete och kommunikation och det skulle ta år att genom barnet kunna se konsekvenserna av detta. Min klient hade i teorin kunnat uppge att vad som helst hade hänt då det inte gick att bevisa. Ord, blickar och till och med knuffar lämnar inga fysiska spår. Att någon konsekvent inte svarar i telefonen eller behandlar någon som luft när man ses ute går inte att bevisa. Ett barn som knappt kan prata kan inte vittna. Här har vi ett stort problem i dagens rättstillämpning som inte är utformad för dessa situationer. Ett tydligt exempel på att uttrycket barnets bästa och lagen den innefattas i inte stämmer överens.

Jag, precis som de flesta jurister är förespråkare för barnets rätt till sina föräldrar och att växa upp med växelvis boende, så nära en kärnfamilj man kan komma. Men vad händer om det inte fungerar men ingen lyssnar? Vårt rättssystem är uppbyggt för att bevis ska kunna staplas som klossar och högst torn vinner. Generellt fungerar det jättebra, speciellt i brottmål. Men vad blir den faktiska konsekvensen av en sådan generell tillämpning inom rättsområden som familjerätt och vårdnadstvister?

Tingsrätten gjorde rätt bedömning rent juridiskt då många sätter i system att fingera samarbetsproblem för att få sin vilja fram, men ur perspektivet barnets bästa har de just dömt ett barn till år av lidande innan detta kommer att kunna uppdagas och eventuellt prövas på nytt. Men då är skadan redan skedd för detta barn. Hur många andra fall av denna problematik finns i Sverige just nu?

Av: Linda Bohlin, Ansvarig affärsutvecklare och jurist.