Martyrerna på våra arbetsplatser är ganska många och de har en alldeles specielll agenda med sitt martyrskap. Tvärtom mot vad man kan tro, så är de inte lata eller vill komma undan arbetsuppgifter. Nej, de har inget emot att jobba, så länge ni andra känner er som skitstövlar.
De senaste dagarna har jag deltagit i vad som förhoppningsvis blir en lång diskussion om den oreglerade marknaden av psykologiska interventioner som finns i Sverige idag. Diskussionen som förts hittills har varit koncentrerad på att ställa olika yrken mot varandra. Ex psykologer mot coacher. Det är naturligtvis medialt tilltalande att göra så och det kanske behövs för att få igång diskussionen.
Att grupper är olika är kanske ingen newsflash, men det intressanta är hur sällan chefen ser detta, och än mer sällan anpassar sitt ledarskap efter detta. Två olika arbetsgrupper kan utföra sitt arbete på samma sätt, med lika god eller dålig kvalité, men de har olika drivkrafter, olika gruppdynamik och olika förståelse för de övriga gruppmedlemmarnas behov.
Väl på hemmaplan igen kan jag konstaterat att Sverige alltid är Sverige.
Det är ganska intressant att befinna sig 2000 mil hemifrån och inse att Umeå och New South Wales just nu genomgått samma extrema situation avseende vädret. New South Wales har haft sina största skyfall sedan 20-talet med stora översvämningar som följd. På sina håll har det regnat 400 mm på 2-3 dygn. Umeå har inte haft så mkt snö och intensiva snöfall sedan 1984, med trafikkaos och okörbara vägar.
Efter att nu vistas ett par veckor här i Wollongong i Australien så har jag insett hur pragmatiska man är här. Saker och ting skall fungera, för medborgarna, för näringslivet och för turister, så är det bara. Javisst det kostar lite grann, men det gör inget. Det måste få kosta.
Här i Australien har vi de senaste veckorna kunnat följa en ledarstrid i Labour, motsvarigheten till Sossarna i Sverige. Ledarstriden har varit en såpa så till den milda grad att till och med en amerikansk presidentvalskampanj ter sig, ja, varför inte kalla den lagom.
När jag åkte från Sverige för hade just den socialdemokratiska såpoperan tagit slut och jag hoppades på en tämligen partipolitikfri vistelse i Australien. Trodde jag!
Det så vitt omtalade djurlivet i Australien är inte enbart så fascinerande positivt som man kan tro. Då pratar jag inte om att det finns mycket spindlar (jag har sett förvånansvärt få faktiskt), utan om fåglarna. Visst har jag hemma klagat över skränande måsar och skrikande skator i stunder då man önskat lugn och ro. I fortsättningen skall jag börja betrakta dessa fridfulla inslag i tillvaron.
Efter ett par dagar i sydöstra Australien kan jag konstatera: -Om det råkar börja regna, då tittar man uppåt, rycker på axlarna och fortsätter att gå vägen fram. Då spelar det ingen roll om man är surfar-dude eller kostymnisse på väg till jobbet och att skjortan blir genomvåt. Den torkar!
"Appereance is everything" brukar man använda som begrepp då det viktiga är hur man uppfattas av andra. De senaste 10 åren har det blivit allt mer viktigt hur man som par uppfattas. Man skall framstå som lyckade, ha nyrenoverat kök och gärna ett bra jobb med internationell profil. Ingen större fara, men vad händer om vi känner att vi måste framstå som perfekta, hela tiden, även mot vår partner?
På alla arbetsplatser finns det en person som har svaren på allt, alltid skall ha sista ordet och som gärna passar på att glänsa med sina faktakunskaper. Ja, inte bara på jobbet, även i din närmaste bekantskapskrets hittar du honom: Besserwissern, eller som jag hellre kallar honom: Den Fullkomlige.
