Gå direkt till innehåll

Nyhetsarkiv

  • Snart kommer "I ensamhetens väntrum" av poeten Åsa Älvebrand

    Åsas dikter är personliga och nakna. Även om de är sprungna ur smärta kan vi se poetens hopp växa och ana hennes styrka. Sorg och glädje ligger så nära varandra att det blir en hårfin gräns mellan skratt och gråt. Trots motgångar och svåra omständigheter väljer Åsa livet.

  • Det är många tankar som snurrar i huvudet när bokreleasen närmar sig.

    Och när jag lutade mig tillbaka i min fåtölj, och slöt ögonen en stund, fladdrade fragment från omdömena av romanen förbi. Svettig. Kunde inte lägga den ifrån mig. Gripande. Med ens förstod jag vad de menade. Plötsligt kände jag samma sak. Och hjärtat tog ett litet skutt. Slog några extra slag. Kanske är den bra? Kanske är romanen inte dödstrist och långtråkig, utan alldeles, alldeles underbar?

  • RoseMarie Bouw bloggar på temat: Har skrivandet förändrat dig?

    "Har skrivandet förändrat dig?" var det någon som frågade mig för ett tag sedan. Ja, det har förändrat mig på alla sätt och vis. Känslomässigt, psykiskt och till och med fysiskt har det förändrat mig. Det har även förändrat vänskapsrelationer. Jag har förlorat ett par, men fått många nya, och hittat tillbaka till några barndomsvänner.

  • Jag blir äldre - men inte han

    Att hantera sorg är alltid svårt. Men att möta den i 30-årsåldern, som småbarnsförälder, är kanske ännu svåra

  • Inför 2014 - Skapa ett manus med the It Factor

    Utmaning 2014 - Hur skapa ett manus med the It Factor - 12 författartips av Pebbles Karlsson Ambrose Är det din stora dröm att bli författare? Att ditt manus ska passera nålsögat bland de tusentals manus som förlagen får in varje år och sedan hårdlanseras ute på bokdiskarna? Du är inte ensam. Många känner sig kallade och få lyckas.

  • Jag tänker tillbaka på dagen då mitt andra barn föddes - med tacksamhet

    Jag började tänka tillbaka på dagen då mitt andra barn föddes. Jag minns sköterskan som inte ville hjälpa mig när jag bad om hjälp. Jag minns en annan sköterska som sa åt mig att sluta sjåpa mig när jag inte kunde gå, för att min höft satt fel. Jag minns tårar av frustration över att – åter igen – inte bli hörd och sedd. Minimerad. Men starkast minns jag de andra. De som såg mig. Tack!

Visa mer