Halterna av fluorerade miljögifter i svenska uttrar ökar

Koncentrationer av miljögifterna perfluoralkylsyror (PFAA) i levern hos uttrar från Sverige har stadigt ökat under de senaste 40 åren, trots minskade PFAA-utsläpp, visar en ny studie som publicerades i tidskriften Environmental Science & Technology förra veckan. Den uppåtgående trenden är av ”stor oro för den skandinaviska utterpopulationen”, skriver forskarna från Stockholms universitet tillsammans med kollegor från Naturhistoriska Riksmuseet.

– År 2001 visade en studie att uttrar hade ackumulerat höga halter av perfluoroktansulfonat (PFOS), som är en av de mest studerade perfluoralkylsyrorna (PFAA). Det innebär att antingen utsätts uttrar för mycket höga nivåer eller så gör toxikokinetiken för PFOS i uttrar dem oförmögna att bli av med föroreningen lätt, säger Urs Berger, forskare vid Institutionen för tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet.

Forskarna förvånade över ökningen
Perfluoralkylsyror är surfaktanter, det vill säga de sänker ytspänningen hos en vätska vilket ökar kontakttiden mellan vätskan och andra substanser. Det var år 2000 som det vetenskapliga samfundet först blev allmänt medvetet om att PFOS, då en viktig fläckavstötande ingrediens från 3M:s populära Scotchgard, upptäcktes i låga halter i miljön och i människor. Sedan dess har miljöforskare och toxikologer ägnat PFAA större uppmärksamhet.

I den aktuella studien mätte forskarna halterna av 14 olika PFAA i leverprover från 140 svenska uttrar insamlade mellan 1972 och 2011. De har sedan använt statistiska metoder för att beräkna hur PFAA-nivåer har förändrats över tiden. Forskarna blev förvånade över att nivåerna av de flesta PFAA inte bara var mycket höga i dessa uttrar, men också att de ökade.

– För de flesta föreningar som vi undersökte fann vi ökande tidstrender även mellan 2002 och 2011, trots att vissa av dessa som PFOA (perfluoroktansyra), har fasats ut av 3M år 2002. Det är tvärtemot tidstrendstudier av PFOA och PFOS hos människor som har visat att våra nivåer har minskat sedan utfasningen. Detta stöder artspecifik ackumulation av PFAA:s, säger Urs Berger.

Bevisen växer för subtila effekter hos människor
Allt mer forskning fokuserar nu på de toxikologiska effekterna av PFAA:s. Det finns en hel del studier som visar toxikologiska effekter av dessa föreningar på djur i laboratoriemiljö.

– Det är dock mycket svårt att extrapolera dessa resultat till de låga koncentrationer som finns i miljön, säger Urs Berger. Men, nämner han, bevisen växer från nya epidemiologiska studier för subtila effekter hos människor.

Minskning av PFAA-utsläpp räcker inte för att skydda alla arter
För uttrar har inga toxikologiska studier av PFAA:s gjorts hittills. Forskarna vet inte hur uttrar svarar på de höga nivåerna av PFAA:s och kan inte heller förklara varför PFAA fortsätter att ackumuleras i uttrar trots minskningen av utsläppen. Men i Urs Bergers ögon bör vi förbjuda användning av PFAA:s helt.

– Vad vi har lärt oss av detta är att även om industrin frivilligt har arbetat mot att eliminera PFAA-utsläpp, har det inte varit tillräckligt för att skydda alla arter från att ackumulera dessa föreningar i ökande mängder. En uppmuntrande trend i en art, som människor, innebär inte samma trend i en annan, som uttrar, säger han.

För ytterligare information
Urs Berger, Institutionen för tillämpad miljövetenskap, Stockholms universitet, tfn 08-674 7099, mobil 0762-72 71 04, e-post urs.berger@itm.su.se

Anna Roos, Naturhistoriska riksmuseet, tfn 08-5195 4223, e-post anna.roos@nrm.se