Klimatet bakom bronsålderskulturernas fall utrett

De svåraste perioderna av torka i östra Medelhavsområdet under forntiden inträffade när flera naturliga klimatcykler sammanföll. Det visar en ny studie från Stockholms universitet, publicerad i tidskriften Science Advances. Resultaten ger ny kunskap om klimatförhållandena vid tiden för de stora bronsålderskulturernas kollaps under sen bronsålder och kan bidra till en bättre förståelse för framtida risker för torka i en allt varmare värld.

– I stället för att orsakas av en enskild klimathändelse visar våra resultat att de mest extrema perioderna av torka uppstod när naturliga klimatcykler med olika tidsskalor sammanföll. Det bidrar till att förklara varför torkan under den sena bronsåldern blev så svår, säger Katherine Power, doktorand vid Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet, och studiens huvudförfattare.

Svår torka och samhällskollaps

För runt 3 200 år sedan drabbades många av de stora kulturerna i östra Medelhavsområdet, bland annat den mykenska och den minoiska liksom det hettitiska riket, av omfattande samhällskollapser. Svårt torka har länge kopplats till denna period, men de bakomliggande klimatprocesserna har varit osäkra. För att undersöka detta använde Katherine Power tillsammans med Qiong Zhang, professor i paleoklimatmodellering vid Institutionen för naturgeografi och medförfattare till studien, en avancerad klimatmodell för att återskapa Medelhavsområdets klimatutveckling de senaste 8 000 åren.

– Våra resultat visar att regionen gradvis blev allt torrare under flera tusen år till följd av långsamma förändringar i jordens omloppsbana. Utöver denna långsiktiga trend såg vi också kortare variationer i Atlanten och atmosfären, säger Katherine Power.

Klimatcykler sammanföll och en kritisk gräns passerades

Forskarna fann att mest extrema perioderna av torka inträffade när flera naturliga klimatcykler sammanföll och tillfälligt förstärkte varandra. Det ledde till torka som var betydligt mer intensiv än den långsiktiga uttorkningstrenden i sig.

– När dessa processer sammanföll passerade östra Medelhavsområdet en kritisk gräns för tillgången på vatten. Det minskade vattenresurserna och ökade pressen på jordbruket och livsmedelsförsörjningen i redan sårbara samhällen, säger Katherine Power.

Klimatprocesser samverkar och förstärker torka

Resultaten förändrar vår syn på hur historiska torkperioder uppstod, och förståelse för dessa processer är också relevant i dag, menar forskarna.

– Medelhavsområdet är ett av världens mest utsatta områden för klimatförändringar och förväntas bli både varmare och torrare under det kommande århundradet. Våra resultat tyder på att den framtida risken för torka inte bara påverkas av den långsiktiga uppvärmningen som orsakas av människan, utan också av hur naturliga variationer i Atlanten samverkar med denna utveckling, säger Katherine Power.

Genom att visa hur olika klimatprocesser kan samverka och förstärka torka menar forskarna att studien ger nya insikter om riskerna för framtida hydroklimatiska extremhändelser i en allt varmare värld.

Studien

Studien ”Holocene ocean-atmosphere coupling and Mediterranean sensitivity to Atlantic circulation: Lessons from the Late Bronze Age collapse” är publicerad i Science Advances. DOI: 10.1126/sciadv.aed5439

I studien användes klimatmodellen EC-Earth.

Kontakt

Katherine Power, Institutionen för naturgeografi, Stockholms universitet. Tel: 076-162 29 61, e-post: katherine.power@natgeo.su.se