​Vad innebär verkställighet vid umgänge med barn?

Vad innebär verkställighet vid umgänge med barn?

Verkställighetsärenden regleras i 21 kap. föräldrabalken.

Efter en muntlig förberedelse eller en huvudförhandling har parterna fått ett interimistiskt beslut under en pågående process eller en dom efter en avslutad process. Som part i målet blev man kanske nöjd med avgörandet eller så blev det inte riktigt som man hade tänkt sig men oavsett hur man känner sig efter utgången finns det ett avgörande att förhålla sig till och rätta sig efter.

Man utgår från att motparten kommer att rätta sig efter tingsrättens avgörande och att hen därmed efterföljer det tingsrätten har bestämt oavsett om hen blev nöjd eller mindre nöjd med utgången. Tyvärr blir det inte alltid på det viset, det finns föräldrar som anser att de har rätt att fritt agera som de vill utan att ta hänsyn till tingsrättens avgörande. Den förälder begränsar kanske ett umgänge genom att inte tillåta barnet umgås med den andra föräldern i samma omfattning som barnet har rätt till enligt avgörandet eller kanske väljer den föräldern att inte låta barnet över huvud taget umgås med den andra föräldern. Då ska man veta att man inte är helt maktlös utan har möjlighet att vidta åtgärder för att se till att den andra föräldern efterlever tingsrättens avgörande - åtgärden kallas för verkställighet.

Oavsett om det är ett interimistiskt beslut under en pågående process eller en dom efter en avslutad process som man begär verkställighet av faller en verkställighetsansökan in under ett ärende och tilldelas ett nytt ärendenummer och behandlas separat från tvistemålet. Det innebär att samma regler inte tillämpas i verkställighetsärendet som i tvistemålet. I verkställighetsärenden är ärende lagens regler tillämpliga med undantag för rättens sammansättning och rättegångskostnader. En av de största skillnaderna mellan ett tvistemål och ett verkställighetsärende är att den tappande parten, det vill säga den förälder som ”förlorar” verkställighetsärendet blir tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader. Konsekvensen av detta är att man blir tveksam med att gå vidare med en ansökan om verkställighet av ett beslut eller en dom. Man vill trots allt inte riskera att förlora och därmed bli tvungen att ersätta motpartens rättegångskostnader som kan uppgå till flera tusen kronor. Föreligger det dock inga nya omständigheter sedan tingsrättens avgörande brukar man kunna säga att det heller inte föreligger hinder för att verkställa beslutet eller domen och därmed inte riskera att vara den tappande parten. För det fall parterna nått en överenskommelse är emellertid det sedvanliga att vardera part står för sina egna rättegångskostnader.

Efter att en ansökan om verkställighetinkommit till tingsrätten har motparten möjlighet att yttra sig över den och därefter kallar tingsrätten till ett sammanträde. Till sammanträdet kallas parterna och man har då även möjlighet att ta upp bevisning i form av bland annat skriftlig bevisning och även vittnen. Rättens sammansättning i verkställighetssammanträdet består av en domare och nämnd, till skillnad från tvistemål där det på den muntliga förberedelsen enbart är en domare. Ibland kan det dock vara aktuellt med enbart en domare även i verkställighetssammanträdet.

I verkställighetssammanträdet ska tingsrätten endast pröva om det föreligger hinder för överlämnande, tingsrätten ska även beakta barnets vilja. Tingsrätten ska vägra verkställighet om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa, tingsrätten ska även vägra verkställighet om det av hänsyn till barnets bästa behövs en prövning av frågan om vårdnaden. Utgångspunkten vid verkställighetsprövningen är dock att vad domstolen bestämt i sitt avgörande ska gälla. Det vill säga att någon omprövning av vad som tidigare har beslutats ska inte göras.

Precis som i tvistemål ser tingsrätten i första hand att parterna själva kommer överens och utreder därför den möjligheten först, ser de att parterna inte kan nå en samförståndslösning blir tingsrätten tvungen att fatta ett beslut. Tingsrätten kan fatta olika beslut om tvångsmedel för att se till att den ena parten efterföljer tingsrättens avgörande. Det allra vanligaste tvångsmedel som tingsrätten tillämpar i första hand är beslut om ett vitesföreläggande som kan vara från 5000 kr och uppåt och ska utbetalas vid varje uteblivet umgängestillfälle. Ett vitesföreläggande döms ut i ca tre till högst sex månader. För det fall att parten trots ett vitesföreläggande ändå inte överlämnar barnet för umgänge kan tingsrätten förordna om en medlare, om detta inte försökts sedan tidigare och misslyckats, som ska fungera som ett medel för verkställigheten av avgörandet och inte för att parterna ska komma överens om något annat. Skulle den part som inte efterföljer tingsrättens avgörande trots ett vitesföreläggande samt förordnande av en medlare ännu inte överlämna barnet till umgängesföräldern är sista och enda alternativet att begära polishämtning. Det innebär att polisen kommer och hämtar barnet. Tingsrätten vill sällan besluta om denna åtgärd då den är att anse som alltför ingripande och kan vara mycket traumatiskt för barnet men i vissa fall är det den enda möjliga vägen för barnet att träffa den andra föräldern.

Av

Juristpunkten