Gårdarna i norr fortsätter att läggas ned

Trots att Sverige behöver säkra försörjningen av livsmedel finns inga konkreta åtgärder. Om vi förlorar mjölkbönderna i norr, förlorar vi beredskap och förmågan att försörja oss själva, det skriver Göran Olofsson och Gerhard Bley på SvD Debatt idag.

Regeringen talar om beredskap – men 62 procent av svenskarna tror inte att politikerna tar livsmedelsförsörjningen på allvar. Det räcker inte med visioner. Det krävs ett indexuppräknat stöd, fungerande investeringssystem och politiskt ansvar – nu.

Kritiken bland bönderna är fortsatt stark. Jämfört med priserna söderut, särskilt från Arla, upplevs ersättningen som otillräcklig. Skillnaden? Arla verkar globalt och kan dra nytta av internationella prisnivåer och valutasvängningar. Vi är däremot helt beroende av den svenska konsumenten – där våra produkter ibland är flera kronor dyrare än konkurrenternas. I norra Sverige bär konsumenterna redan ett större ansvar för att mjölkproduktionen finns kvar. Det är inte hållbart i längden.

Vi har börjat rulla ut delar av vårt sortiment nationellt. Det är ett sätt att avlasta våra lokala konsumenter, men också att säkra mjölkens framtid i norra Sverige. Filen och osten från våra gårdar är inte bara goda – de bär också på ett löfte om öppen landsbygd, biologisk mångfald och svensk beredskap.

För att klara omställningen jobbar vi på flera fronter: stärkt kommersiell närvaro, nya produktinnovationer, optimering av hela råvaruflödet – exempelvis genom att tillvarata vassle med ökat värde globalt. Vi gör vad vi kan inom våra ramar. Men det räcker inte.

I en färsk undersökning från Norstat säger 62 procent av svenskarna att de har litet eller inget förtroende för att politikerna tar frågan om livsmedelsförsörjning på allvar. Samtidigt anser 76 procent att Sverige bör öka sin självförsörjningsgrad, och 71 procent anser att mejeriprodukter är mycket viktiga för vår beredskap. 68 procent är till och med beredda att betala mer för svenska mejeriprodukter – men bara 31 procent vet att vi bara är självförsörjande till hälften. Det är lägst i Norden.

Det duger inte. Vi på Norrmejerier har länge drivit på för ett inflationsjusterat stöd till mjölkproduktionen i norr. Vi har varnat för att systemet inte håller.

Landsbygdsminister Peter Kullgren har under våren presenterat en ny livsmedelsstrategi och satsningar på beredskapslager. Det är viktiga steg – men för oss i norr återstår frågetecken. Hur mycket av stödet når verkligen de norrländska mjölkbönderna? Varför är det fortfarande noll ansökningar om investeringar i mjölkproduktion i Västerbotten och Norrbotten?

Regeringens Livsmedelsstrategi 2.0 syftar till att stärka Sveriges livsmedelsproduktion och konkurrenskraft. Men strategin saknar konkreta produktionsmål och får kritik från flera håll. Lantbrukarnas Riksförbund har uttryckt besvikelse över att strategin inte anger några mål för marknadsandelar, vilket anses avgörande för att öka den svenska produktionen. Klimatpolitiska rådet kritiserar att strategin fokuserar på ökad produktion utan att redovisa hur det ska förenas med klimatmålen. För Norrlands del saknas dessutom förslag som underlättar nyinvesteringar i en sektor som redan har svårt att få lån eller avkastning på investeringar. Strategin riskerar därför att cementera dagens obalanser i stödsystemen och förstärka centraliseringen av matproduktionen i Sverige.

Om vi menar allvar med både beredskap och biologisk mångfald krävs handling nu. Det behövs ett höjt och indexuppräknat nationellt stöd för mjölkproduktion. Investerings­stöden måste fungera – särskilt i norra Sverige. Och norrländska producenter måste ges långsiktigt hållbara marknadsförutsättningar.

Betessläppen visar vad vi har – men också vad vi riskerar att förlora. Det är inte bara en folkfest, utan en påminnelse om ett system där varje gård räknas. Förlorar vi mjölkbönderna i norr, förlorar vi inte bara mjölken – vi förlorar beredskap, livskraft och förmågan att försörja oss själva.

Gerhard Bley
vd Norrmejerier
Göran Olofsson
styrelseordförande i Norrmejerier och mjölkbonde