Ska vi spara träd i skogen så att andra kan fortsätta elda fossilt?

De senaste dagarna har det tagits viktiga steg framåt i den internationella klimatpolitiken, både globalt och i EU. Men de europeiska besluten får oss att undra om konsekvenserna för svenskt skogsbruk och svenska skogsägare.

Vid president Joe Bidens virtuella klimattoppmöte bekräftade Kinas president Xi Jinping att Kina vill samarbeta med USA för att lösa klimatfrågan, trots växande motsättningar på andra områden. Efter fyra års parentes med Donald Trump är länderna tillbaka till det partnerskap som under Barack Obamas administration lade grunden för Parisavtalet 2015.

EU har den här veckan antagit sin klimatlag med skärpt klimatmål till 2030. Det är alldeles utmärkt och nödvändigt för att klara den enorma utmaning som ligger i att nå det mål som anges i Parisavtalet, och för att Europa ska kunna vara global ledare i klimatpolitiken, förhoppningsvis tillsammans med USA och Kina.

I förhandlingarna kring klimatmålet har man i Bryssel enats om att stödja kommissionens mål på 55 procents utsläppsminskning i förhållande till 1990, men med formuleringar som i praktiken betyder 57 procent.

Internationellt samarbete, vackra ord om att nå 1,5-graders eller 2-gradersmålet eller radikala mål om klimatneutralitet 2050, som i EU, eller 2060, som för Kina, har liten trovärdighet om man inte också lovar verkningsfulla åtgärder.

Kina kritiseras för att inte göra det. Man fortsätter att bygga kolkraftverk och utsläppen av koldioxid ska kulminera först 2030. Den kinesiska handeln med utsläppsrätter har närmast kollapsat och priset ligger nära noll.

President Joe Biden presenterade på klimatmötet en lång lista av åtgärder. Det handlar bland annat om energieffektivisering av byggnader, åtgärder mot läckage av metan från nedlagda kolgruvor, olje- och gaskällor, och investeringar i förnybar energi. När Joe Biden talar klimat handlar det mest om att skapa jobb, ”well-paid union jobs”. Ekonomiska styrmedel lyser med sin frånvaro. Hans egen transportminister Pete Buttigieg upprepar på CNN som ett mantra att man inte kommer att höja bensinskatten eller någon annan skatt för att motverka koldioxidutsläppen. Man undrar om målen kan nås utan starka styrmedel.

När Biden talar om åtgärder i jordbruket handlar det alltid om ”carbon farming”, inte att odla energigrödor utan om ”icke-odlande”, och på så sätt binda in mer kol i marken.

På liknande sätt tänker allt fler också i Europa. Det förhöjda målet 2030 utöver 55 procent vill man nå genom ökad kolsänka, dvs ökad inbindning av koldioxid i skog och mark. Det finns, som den Klimatpolitiska vägvalsutredningen visade för ett år sedan, en viss möjlighet att öka kolinnehållet i jordbruksmark genom nedmyllning av biokol, odling av mellangrödor och plantering av energiskog. Men potentialen är inte särskilt stor.

I skogen kan man däremot öka kollagret relativt snabbt genom att låta bli att avverka. Då växer kollagret, åtminstone under några år. Men åtgärden är kontraproduktiv. Dels minskar man direkt möjligheten att ersätta fossila bränslen och material med högt klimatavtryck; skogsprodukternas substitutionsnytta uteblir. Dels minskar upptaget av koldioxid i den växande skogen i takt med att skogen åldras: äldre träd tar upp mindre koldioxid än yngre träd. Lagret ökar, men upptaget av koldioxid minskar. Den här effekten förstärks över tid.

Ändå är det många som förordar den här linjen, inte minst på EU-nivå, och även allt fler i Sverige. Inom EU är det populärt på många håll därför att det minskar trycket på att dra ner på utsläppen från förbränning av fossila bränslen. Och många länder saknar eller har mycket lite skog, så konsekvenserna, t ex förlorade jobb i skogsnäringen, hamnar hos någon annan.

Beslutet om klimatmålet 55 – 57 procent innehåller oklarheter. Dels oklarheten om hur stor del av målet som ska fyllas med ökat upptag inom skog och mark (LULUCF), dels finns det ingen fördelning av målet mellan medlemsländerna.

Det senare gör att många länder kan ha förhoppningar om att komma under med mindre egna åtgärder för att ersätta fossila bränslen, t ex i uppvärmning och transporter. Slutresultatet kan bli att de skogrika länderna Sverige och Finland tvingas öka kollagringen i skogen, i praktiken minska på avverkningarna, samtidigt som andra medlemsländer fortsätter elda gas, kol och eldningsolja i sina pannor. Den finske EU-parlamentarikern Nils Torvalds har i veckan pekat på den här konsekvensen, och en grupp centerpolitiker med Annie Lööf i spetsen ger samma beskrivning i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sverige får ta på sig en stor del av ansvaret för den skärpta klimatpolitiken, trots att Sverige redan i stort sett ersatt alla fossila bränslen i uppvärmning och dessutom använder högre andel biodrivmedel än något annat EU-land.

Skogsbruket, som inte på något sätt orsakat klimatkrisen, utan tvärtom under årtionden bundit in koldioxid, skulle drabbas av neddragning med förlorade jobb och inkomster.

Synen på skogen som i första hand kollager och inte som grön produktionsresurs, återkommer i många EU-dokument. Det gäller inte minst den taxonomi för hållbara investeringar som EU-kommissionen också presenterade i veckan. Där införs krav på att varje enskild skogsägare ska utarbeta en klimatnyttoanalys (climate benefit analysis) och visa att man har en återbetalningstid inom 30 år på den skog som avverkats. Dessa planer ska granskas av oberoende granskare och omarbetas med jämna mellanrum.

När kommissionen för några veckor sedan presenterade ett utkast till taxonomin fanns det ett undantag för detta krav för skogsägare med mindre än 25 hektar skog, men nu har den gränsen sänkts till 13 hektar. Hundratusentals skogsägare ska alltså bevisa sin klimatpolitiska oskuld, trots att de inte har någon del i den klimatkris som orsakats av andras produktion och förbränning av fossil olja, kol eller naturgas. Nordiskt skogsbruk drabbas extra hårt eftersom träden växer långsamt, vilket gör 30-årsgränsen omöjlig att klara.

Norge kan i lugn och ro fortsätta pumpa upp olja som ger utsläpp på sju gånger så mycket koldioxid som Sveriges totala utsläpp, och Tyskland gör sig allt mer beroende av rysk fossil gas, samtidigt som svenska småskogsägare ska tvingas fylla i klimatnyttoblanketter för att den svenska skogsindustrin ska kunna låna pengar till sina investeringar.

Den konkreta klimatpolitiken är inte alltid så lätt att förstå, särskilt inte inom EU. Sverige bör naturligtvis säga nej till taxonomin med beskedet att EU-kommissionen måste göra om och göra rätt.

/Kjell Andersson