johan snackar om jämlik fördelning i familjen på Radio P4 Malmöhus 3 juli kl 08.45

Hur gör man om ena parten blir mer projektledare än jämlik?

Det löser man genom att sätta ord på sina känslor kring ojämlikheten. Det är viktigt att göra sig förstådd och bli förstådd av sin partner när det gäller ojämlik fördelning.

Finns det något förhållande som faktiskt är 100% jämlikt när det kommer till hushåll och ansvar?

Nej, det finns inget förhållande som är 100 % jämlikt och kanske det är orealistiskt att sträva efter det eftersom i olika livsfaser gör den ena mer än den andra. Det viktigaste är att man kan växeldra. Behoven är olika i olika livsfaser för individerna i paret. En period har kanske den ena parterna ett större behov av mer tid utanför hemmet och den andra känner en tillfredställelse att vara hemma. Så växlar det och det i just växlingen som det blir viktigt att uttrycka sina behov och bli förstådd.

Vilka problem är vanligast i ett parförhållande på de här områdena? (En städar och tjatar mer, har ansvar för planering o inköp etc etc?)

Jag upplever att diskussionerna kring fördelning sysslorna i hemmet ofta bottnar i ett missnöje hos den partnern som klagar och hos den som "smiter" undan. Det kan bero på att en får ta ett större ansvar, men kan också bero på att man inte känner sig uppskattad av sin partner. Vanligast brukar problemen handla om hur väl man städar, tvättar och diskar. Hur man hanterar pengar är också ett klassiskt klagomurs-ärende.

Varför tror du att det här är ett så vanligt problem i parförhållanden?

Vi slappnar av när vi har träffat den "rätte/rätta" partnern och stadgat oss. Jag tror att det infinner sig en situation som liknar den när man var barn och mamma eller pappa gick och plockade efter en. Det blir bekvämt för den ena och ett arbete för den andre. Vi blir som föräldrar och barn i våra parförhållande. Det är okej till en viss gräns. Den sätter man gemensamt. Den partner som tar mycket ansvar kanske måste "tagga" ned för att släppa fram den som inte är så aktiv. Den som gör mindre behöver "gasa" på och se detaljer på ett annat sätt än tidigare.

Inför semester upplever fler kvinnor än män att de är stressade för att allt ska packas och att pengarna ska räcka. Hur förbereder man sig själv och sin partner inför semestern så att inte allt faller på en själv?

Jag vet inte om vi längre kan generalisera mellan man och kvinna utan hellre prata om olika personlighetstyper ex den ansvarsfulla partnern och den mer lekfulla partnern. I samkönade förhållande ser vi att det fins en sned fördelning av arbetsuppgifter och ett "gnabb" mellan parterna. Man kan förbereda sig på så sätt att man har ett familjeråd där man diskuterar igenom vad var och en tar ansvar inför semestern. Pengarna kan man också prata igenom för att undvika besvikelser och ställa in förväntningarna på rätt läge. Man kan även ha skilda konton och på så sätt ge större ansvar för var och en att hålla budgeten. Sedan det viktigaste av allt; man kan inte vara på för allting som inte blir enligt sin egen vilja eller önskan utan man får se igenom fingrarna på rätt mycket när en familj skall göra en längre tids samvaro så trevlig som möjligt. Ta det lite som det kommer, med andra ord.

Hur vet man om ens krav på sin partner är rimliga eller om man ska tagga ner? Hur vet man vem som har ”rätt”?

Det finns inte ett rätt eller ett fel, utan det sätter vi tillsammans i en parrelation. När det gäller om man bör "tagga" ner så vet man det först när ens partner säger ifrån. Därför är det viktigt att prata om vad det gör med en om ens partner är på om allting som uppfattas som otillräckligt eller missnöjsamheten gäller i stort sett allt man åstadkommer. Då är det superviktigt att berätta det för sin partner. Det är ett sätt att hjälpa hen att förstå och inse var gränsen för tjat och gnat går. Kanske hen behöver hjälp att sätta en gräns för sitt kontrollbehov.

Ibland används argumentet ”det blir bättre om du gör det” när det kommer till hushållsarbete. Hur kommer man runt det om ens partner skyller på sin egen inkompetens för att slippa?

Det stämmer, ibland är det bättre att jag gör det för att slippa tjata och bli en trist människa att leva med. Men om det utnyttjas av partnern så behöver man säga ifrån att det inte är schysst och att man vill bli behandlad med respekt. Man bör ta reda på om partnern är inkompetent eller bara "skyller" på det för att slippa. Man kan testa sin partner genom att låta hen göra uppgiften medan man är med och stöttar upp när det brister. Det visar sig oftast om det handlar om ovilja att lära sig nytt eller om det saknas fallenhet. 

Om det är så att jag känner att jag städar eller gör något annat när det kommer till hushållet oftare än min partner, hur kommer man fram till en lösning utan att gräla och gnälla?

Man berättar hur man känner för uppgifterna och försöker få sin partner att inse vilken stor kärlekshandling det är att möta upp en i de känslorna som man har kring fördelningen av uppgifter.

Ska man sträva efter millimeterrättvisa eller kan ett förhållande må gott ändå fast en gör mer än den andra?

Det är inte eftersträvansvärt att ett förhållande är så rättvist som möjligt, utan kärlek handlar om att göra sitt bästa för att ens partner skall känna sig mött i sina behov. Ibland lyckas vi med det, oftast räcker vi inte till, om vi kan se det som ett tillräckligt bra förhållande så mår vi bra.