Klibbalkärr bryter ner metylkvicksilver

Jorden i klibbalkärr bryter ner metylkvicksilver. Många av dessa rika miljöer har dikats ut och behöver restaureras. Foto: Rose-Marie Kronberg, SLU

Förbränning av fossila bränslen, trakthyggesbruk och dikning av rika klibbalkärr har under de senaste hundra åren lett till en kraftigt ökad bildning av metylkvicksilver (MeHg) och ackumulering av giftet i insjöfisk.
Nu visar forskning från SLU att restaureringar av klibbalkärr kan motverka utvecklingen eftersom kärrjorden bryter ner metylkvicksilvret.

Slutavverkning av skog leder till en ökad bildning och uttransport av nervgiftet metylkvicksilver (MeHg) till vattenekosystem. En överslagsberäkning pekar på att skogsbruket ökar uttransporten av MeHg till ytvatten med i runda tal 20%. Anledningen är att vattentillgången ökar på hyggen och marken vattenmättas. I dessa miljöer bildas MeHg som en biprodukt i järn- och svavelbakteriers metabolism.

Metylkvicksilver bildas också i naturliga våtmarker. Kännedomen om hur om hur olika typer av våtmarker bidrar till bildningen av MeHg har tills nyligen varit begränsad. Uppfattningen har varit att våtmarker generellt utgör källor för MeHg. I en doktorsavhandling från våren 2012 visar Ida Tjerngren, SLU, att våtmarker med medelhög näringsstatus bildar mest MeHg. I fattigare och rikare våtmarker är nettobildningen lägre.

I en nyligen accepterad artikel i Environmental Science & Technology utvecklar en forskargrupp vid SLU detta ytterligare där de visar att jorden i klibbalkärr bryter ner MeHg och att klibbalkärr generellt kan fungera som sänkor för MeHg.

Dessvärre har många av dessa rika miljöer med erkänt höga naturvärden gjorts om av människan till jordbruksmark eller under 1900-talet dikats ut till förmån för barrskog. Dikningen rätar ut vattenvägarna och kortsluter den återstående resten av eventuell kärrmiljö där nedbrytning av MeHg kan ske. Alkärren hittar man i de lägst belägna positionerna i landskapet, ofta som kantzoner intill bäckar och sjöar. Det betyder att dessa miljöer kan spela en viktig roll som skydd för vattenekosystem och främja nedbrytningen av metylkvicksilver innan det når vattenekosystemen. Det finns alltså goda skäl att återskapa dessa våtmarksmiljöer, vilket även är ett uttalat miljömål inom ramen för ”myllrande våtmarker” – ett av Sveriges 16 miljömål.

Kontakt:

Ulf Skyllberg
Professor i markkemi, institutionen för skogens ekologi och skötsel

ulf.skyllberg@slu.se
090-7868460