Årskrönika 2025

Text: Lena Smidfelt Rosqvist, vd Trivector Traffic

När vi går in i 2026 är det tydligt att teknik inte är den avgörande bromsklossen för ett hållbart transportsystem. Den verkliga utmaningen handlar om beteenden och hur planering och investeringar styr våra val. Nu krävs ledarskap och kunskap som gör hållbara transporter till det självklara valet.

Snart byter vi från 2025 till 2026 och vi har då avverkat en kvart av tvåtusentalets första sekel. Det har så klart hänt massor på de här åren, men samtidigt betydligt mindre än vad jag förväntade mig som ung forskare på Lunds universitet. Häromdagen läste jag en ny, i och för sig bra, forskningssammanställning som sa att vi med dagens teknik skulle kunna halvera klimatutsläppen. Det kändes sorgligt bekant. Redan 1993 publicerades en forskningsrapport som konstaterade att klimatutsläppen från personbilstransporterna skulle kunna halveras – bara vi valde bästa teknik.

Nu så här ett kvarts sekel senare är det extremt tydligt att det inte är på tekniken det hänger om vi ska lyckas med hållbarhetsutvecklingen. Det handlar mer om våra beteende – hur vi tänker, förhåller oss till, väljer och agerar. Här krävs att några av oss tar lead och visar att det går! För det gör det. Bara vi vill och använder tillförlitlig kunskap och kompetens.

Transportåret har självklart präglats av arbete och diskussioner om regeringens infrastrukturproposition Vägen till en pålitlig transportinfrastruktur – för att hela Sverige ska fungera (prop. 2024/25:28) och Trafikverkets förslag till nationell plan för transportinfrastrukturen 2026-2037. Diskussionen har naturligtvis också präglats av några större händelser som sommarens tågkaos, ett antal omfattande översvämningar där flera vägar och järnvägsspår spolades bort och där godståg spårade ur med stora värdeförluster. Norra och södra Sverige skars av från varandra i flera dagar upp till veckor för vissa sträckor. Underhållsskuld och flaskhalsar är andra begrepp som ofta lyfts.

De frågor och trender kring transporter i Sverige som jag hört mest om under 2025 handlar i stort sett om samma frågor som dominerat debatten de senaste åren; elektrifiering, underhållsskuld och beredskap. Godstrafiken har också fått mycket uppmärksamhet med flera regeringsuppdrag och aspekter kring beredskap även här. Våra geografiska förutsättningar gör oss beroende av hamnar och sjöfart för många av våra godstransporter från och till landet. Erfarenheter från krigsåren i Ukraina lyser med sin frånvaro i 2025 års transportdiskussion i Sverige. I Ukraina har resandet dessa år begränsas till det mest nödvändiga och cykeln har fått en ökad betydelse eftersom det visat sig både säkrare och mer tillgängligt med de hot som finns mot kollektivtrafik och brist på bränsle för bilresor. Märkligt att det inte pratats mer om det eftersom ökad cykling närmast är att betrakta som ett kinderägg av positiva nyttor till väldigt låga kostnader.

En formulering jag vänder mig mot mer, ju mer jag tänker på vad det innebär, är frågeställningen om hur transportsektorn kan bidra till klimat- och hållbarhetsmål. Transportsystemet finns där för att individer och organisationer ska kunna leva sina liv och driva sina verksamheter. Målet för planeringen och utformningen av transportsystemet bör vara att det ska kunna leverera ett hållbart transportbeteende. Resultat från en av de forskningsstudier vi redovisat under året visar att planeringen i praktiken gynnar den minoritet som släpper ut mycket, och driver därmed majoriteten med låga hållbara utsläpp att öka sin efterfrågan – snarare än det hållbara motsatta. Ett förhållningssätt som naturligtvis är galet eftersom målet är en hållbar utveckling.

Sätter mitt hopp till att 2026 för med sig några av alla de saker jag hade förhoppningar om skulle varit vardag 2025. Att all planering har som mål att möjliggöra för människor att välja mer hållbart. Att investeringar riktas mot åtgärder och satsningar som minskar behovet av resurser för att ta om hand icke önskvärda konsekvenser. Det är betydligt roligare att förebygga än att reparera skador. Det känns framförallt betydligt bättre att ge unga och framtida generationer hopp om en bättre framtid. För 2026 önskar jag mig helt enkelt ett mer långsiktigt hållbart transportsystem där allas vardag och hälsa räknas.