Unnar vi nästa generation en bättre mobilitet än vår egen?

European Mobility Week pågår och handlar i år om generationsrättvisa. Det är ett begrepp som förtjänar mer eftertanke än det kanske först verkar. För vad innebär egentligen rättvisa mellan generationer när vi planerar transportsystemet?

Text: Lena Smidfelt Rosqvist, vd på Trivector Mobility och en av Dagens Industris ”55 agendasättare inom mobilitet 2025

De vägar, stadsrum och transportsystem vi formar i dag kommer att påverka människors möjligheter att leva och resa under många decennier framåt. Ändå utgår planeringen till stor del från hur genomsnittet för oss som lever och reser i dag beter oss – och från prognoser som förlänger dagens resmönster in i framtiden. Och bland oss är det idag en liten minoritet som med sitt resande driver på.

Det skapar en märklig paradox. De som ska leva längst med konsekvenserna av våra beslut har minst inflytande över de data som beskriver vad framtidens transportsystem förväntas behöva. Äldres resande får genom dagens resvanor större tyngd än de ungas framtida mobilitet. Och människor som kör mycket bil och därmed står för en stor del av transporternas utsläpp påverkar bilden av framtidens efterfrågan mer än de som redan i dag lever med betydligt lägre transportutsläpp.

När dessa mönster blir utgångspunkt för prognoser riskerar vi att göra något mer än att beskriva dagens transportsystem. Vi riskerar att bygga in det i morgondagens.

Det blir särskilt märkligt när vi samtidigt vet att omställningen kräver förändring – och när många människor uttrycker en vilja att leva i ett mer hållbart samhälle. Om målet är en annan framtid kan vi inte enbart fråga hur dagens resande sannolikt kommer att utvecklas. Vi måste också fråga vilket resande vi vill göra möjligt.

Generationsrättvisa handlar därför inte om att ställa unga mot äldre. Det handlar om vilken rätt vi som planerar och fattar beslut i dag har att definiera framtidens mobilitet utifrån våra egna vanor, värderingar och begränsningar.

Kanske behöver vi vända på perspektivet. I stället för att fråga hur mycket trafik dagens beteenden pekar mot, kan vi fråga vilka möjligheter morgondagens människor behöver: att nå arbete, utbildning, vänner och samhällsservice. Att kunna leva ett gott liv utan att vara beroende av stora resurser eller höga utsläpp. Att ha verkliga val mellan olika sätt att förflytta sig.

Vi har ärvt ett transportsystem byggt utifrån tidigare generationers föreställningar om utveckling, frihet och mobilitet. Nu är det vår tur att lämna något vidare.

Frågan är om vi unnar nästa generation en bättre mobilitet än vår egen.