Miljögifter, genetik och hälsa analyseras hos död späckhuggare

I förra veckan hittades en död späckhuggare i en småbåtshamn i Bohuslän. Späckhuggarens huvud anlände till Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm i helgen och förvaras just nu i en frys. Vävnadsprover från flera organ har tagits för att analysera hälsa, genetik och spår av miljögifter.

Det var i torsdags morse, 18 maj, som polisen larmades om en död späckhuggare i en småbåtshamn vid Hunnebostrand i Bohuslän. Naturhistoriska riksmuseet (NRM) och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) kontaktades för att fatta ett beslut om hur den skulle hanteras. I ett första skede åkte patologer och biologer från SVA till Lysekil, där späckhuggaren hade flyttats till en återvinningscentral, för att genomföra en obduktion och provtagning.

– Det är väldigt sällsynt att döda späckhuggare hamnar i Sverige och ännu mer sällsynt att få så färska och omfattande prover från dem, säger Linnea Cervin, marinbiolog på Naturhistoriska Riksmuseet.

Som en del i Havs- och vattenmyndighetens program Svensk miljöövervakning undersöker SVA strandade tumlare, andra valdjur och sälar i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet.

Späckhuggaren var en vuxen och mager hane som vägde 2,8 ton och var 6,8 meter lång. Patologerna som utförde undersökningen bedömer att det är en gammal hane som har blivit mager över tid och till slut dött, men vidare analyser kan förhoppningsvis berätta mer om dödsorsaken.

Vävnadsprover togs från flera organ som ska bli ett tillskott i miljöprovbanken på Naturhistoriska riksmuseet. Även skallen togs för att sparas i bensamlingarna. Detta är den första späckhuggarskallen som har kommit till museet på 60 år.

– Med dessa prover har vi möjlighet att analysera bland annat miljögifter, genetik samt hälsa. Med hjälp av tänderna kan vi förhoppningsvis avgöra hur gammal den var, säger Linnea Cervin.

Späckhuggarens skalle anlände till Naturhistoriska riksmuseet i lördags, 20 maj. Den förvaras just nu i en frys. Senare i veckan ska den tinas upp och under nästa vecka kommer den rengöras. När allt är klart blir skallen en del av museets vetenskapliga samlingar

– Den kommer att komma till användning i flera olika forskningssammanhang. Vi kommer bland annat titta i detalj på skallens utseende och på tandslitage, säger Daniela Kalthoff, intendent och ansvarig för däggdjurssamlingarna på Naturhistoriska riksmuseet.

Sedan tidigare finns material (vävnadsprov och/eller skelettben) från 12 späckhuggare i samlingarna. Det finns bara tre skallar med fynduppgifter från Sverige, varav den senaste samlades in år 1878.

Fakta späckhuggare

Späckhuggare (Orcinus orca) är en tandval och den största arten i familjen Delphinidae, som inkluderar olika arter av delfiner. Med sitt typiska svartvita mönster på kroppen och den stora trekantiga ryggfenan känns späckhuggaren lätt igen. Hanen kan bli upp till 9,5 meter lång och väga åtta ton. Honan kan bli upp till sju meter lång och väga runt fyra ton.

Späckhuggare finns i alla större hav och ses nästan varje år utanför västkusten i Sverige där den jagar makrill. Späckhuggare har färre och kraftigare tänder än de flesta andra tandvalar. Det är en anpassning till jakten på fisk men också på andra stora marina däggdjur, till exempel delfiner, tumlare, sälar och sjölejon. Fakta WWF och NRM.

För frågor

Linnea Cervin, linnea.cervin@nrm.se, Tel 076-621 09 40

Daniela Kalthoff, daniela.kalthoff@nrm.se, Tel 076-881 49 68