Skip to main content

Johan pratar om Anknytning och relationer i radio P4 Malmöhus morgonsändninging

Blogginlägg   •   Jan 15, 2020 09:00 CET

Familjeterapeut Johan Hagström

Vad är Anknytning?

Begreppet anknytning i psykoterapisammanhang beskriver hur vi människor knyter an till varandra. John Bowlby och Mary Ainsworth är två grundare av den sk Anknytningsteorin som beskriver hur spädbarnet och anknytningspersonen (modern oftast) startar en relation med olika kvaliteter och som sedan påverkar hur vi som vuxna knyter an till andra viktiga personer.

Hur fungerar anknytningen mellan förälder och barn?

Den fungerar så att spädbarnet söker kontakt med sin viktigaste person som oftast är modern med syftet att överleva. Anknytningspersonen skapar ett samspel med barnet genom att le, jollra, nynna eller se bekymrad ut, bli ledsen, arg med flera olika känslor och på så sätt skapas ett mönster hur de båda knyter an till varandra.

Vad behövs för att ett barn ska bli trygg i sin anknytning?

Det behövs i första hand hudkontakt, mat, torr blöja, tröst, värme och kärleksfulla ögon. Förälderns omsorg skapar en trygg ram för på barnet och gör att barnet vet att föräldern hjälper i svåra och smärtsamma situationer. Föräldern hjälper barnet att förstå vad som händer runtomkring och inuti sig. T ex om barnet får ont i magen så blir barnet lugnad av att föräldern behåller sitt lugn och ger barnet känslan att smärtan går att hantera och inom rimlig tid avhjälpa den. 

Vilka tecken finns det på att anknytningen fungerar som den ska?

Tecken är adekvata leenden, joller, ögonkontakt och att barnet söker sin förälder när det känner oro eller rädsla.

Hur påverkas man som vuxen av de anknytningsmönster man lärt sig som liten?

Om vi bär med oss ett tryggt anknytningsmönster litar vi på omgivningen och att andra människor vill oss väl. Vi klarar av att både leva nära annan person och leva själva. Vi är medvetna om vår egen kompetens och vilka områden vi behöver be andra om hjälp med. Om vi har en otrygg-undvikande anknytning förväntar vi oss att bli avvisade när vi ber om hjälp och söker inte närhet utan lär oss att klara oss själva. Vi tänker oss fram till svar istället för att känna efter vad som är rätt för oss. Om vi har en otrygg - ambivalent anknytning så är vi vana vid att ibland bli hjälpta och ibland lämnade åt vårt eget öde. Det gör att vi känner separationsångest och rädsla. Vi är mer känslostyrda. Om vi har en desorganiserad anknytning så har vi en svår uppväxt med fysisk eller psykisk misshandel och har svårt att tolka andras signaler. Trots att föräldern behandlar sitt barn så hemskt tvingas barnet knyta an vilket ger svåra relationstörningar i förlängningen.

På vilka sätt kan det ställa till det i ens relationer?

Det som stör mest i en parrelation är att vara omedveten om sitt och sin partners anknytningsmönster. Ofta blir reaktioner misstolkade och det skapas en osund kommunikation för båda parter.

Är det bäst att hitta någon med samma anknytningsmönster för att förhållandet ska funkar, eller ska man satsa på någon som inte är som en själv?

Forskningen visar på att lika partners lyckas bäst med att hålla ihop relationen. Men i praktiken är vi ofta partners med en olikhet när det kommer till samspel och anknytning. Det kan i början av en relation vara lockande med det annorlunda och det kan även väcka ett behov av att "rädda" den andra från sitt tillkortakommande. Då blir "att ta hand om varandra" en grund i relationen som båda samspelar kring. En blir förälder och den andra blir barn eller småsyskon till varandra.Rollerna kan över tid växla så att en jämvikt uppstår emellan parterna. Över tid kan det bli en kärlek som skapar en stark sammanhållning så att båda parter kan fungera som två vuxna personer till varandra.

Går det att ”jobba bort” negativa mönster eller är de rotade för alltid?

Det går att förändra anknytningsmönster som är missgynnande för oss, vilket är hoppfullt. Vi tränar oss hela livet att få bättre samspel och anknytningsmönster. De skapar olika förutsättningar i relation med andra oavsett om det är en parrelation eller andra relationer. Vi anpassar oss mycket till vår omgivning vilket gör att vi breddar repertoaren med olika framgång givetvis. Vissa av oss har svårare med anpassningen medan andra klarar det lättare. Det finns givetvis de av oss som har så svåra anknytningsbrott att vi behöver leva med dem livet ut. Det som då brukar vara mest framkomligt är att lära känna sitt anknytningsmönster för att få en djupare förståelse av sig själv och på så sätt inte bli offer i alla relationer. Det krävs ofta längre psykoterapeutisk behandling för att bryta så destruktiva anknytningsmönster.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.